Om jag börjar spekulera om olika samhällens allmänna förändringsbenägenhet – där jag tror att det är nyttigt för samhället att ha hög förändringsbenägenhet – så tycker folk för det mesta att jag ägnar mig åt flumsnack eftersom det inte finns något etablerat begrepp som heter ”allmän förändringsbenägenhet” inom svensk statsvetenskap. Då invänder jag att begreppet visst finns även om det bara används i särskilda sammanhang där det kringgärdas med stor respekt eftersom det anses ha avgörande betydelse för samhällenas framtid. Det särskilda sammanhanget är de olika ekonomiernas BNP-tillväxt, en företeelse som noggrant studeras och diskuteras av några av västerlandets mest högrankade samhällsforskare.

Jag hävdar alltså att BNP-tillväxten är ett starkt uppmärksammat socialt faktum som egentligen bara är en underavdelning eller uppenbarelseform för ett djupare psykiskt fenomen hos befolkningen som jag alltså kallar ”allmän förändringsbenägenhet”. Just nu ingjuter frågan stor oro bland européer eftersom Europeiska Centralbanken gör prognosen att den amerikanska ekonomin ska växa med 2,4 procent i år medan den europeiska endast kommer att sega sig fram i takten 1,1 procent. Detta tar vi, och med rätta, på stort allvar.

Företeelsen allmän förändringsbenägenhet tycks alltså finnas. Jag har funderat mycket på det även om jag inte besvärat mig med att utveckla något i bästa fall användbart begreppssystem. Jag har nöjt mig med övergripande reflektioner baserade på egna observationer, exempelvis att man i USA är särskilt snabbfotad vilket gör att även dumma amerikanska idéer kvickt kan få fäste i världen medan svenska idéer numera inte verkar kunna ta sig fram utan bidrag och att Afrika är ännu trögare. (Den svenska bidragskulturen är troligen ett mycket större utvecklingshinder än vi begriper. Den påminner mig om hur korruptionen i Indien fungerade när jag jobbade där för ett halvsekel sedan. Inget projekt kunde drivas om man inte mutade bestickningsberättigade personer.)

Till min förvåning tycks den artificiella intelligensen, i varje fall ChatGPT och Claude, vara med på noterna. Ett betydande samhällsprojekt som uppstod i USA och spred sig över världen men nu tycks ha avtynat i ursprungslandet är Black Lives Matter. Jag formulerade följande fråga till den artificiella intelligensen: ”Hur lång tid tog det för projektet Black Lives Matter att genomföra hela sin livscykel i USA jämfört med Sverige?” Syftet var i alla fall delvis att pröva konceptet allmän förändringsbenägenhet och dess nationella variationer.

Så här svarade han:

Hela cykeln i USA från hashtag till politisk avklingning: ungefär 7–8 år, med det dramatiska lyftet och fallet komprimerat till 2–3 år.

Rörelsens livscykel i Sverige var både försenad och utdragen, och på ett avslöjande sätt.

Importen 2020 var omedelbar — demonstrationer i Stockholm, Göteborg, Malmö samma vecka som Floyd-protesterna. Medialt genomslag var stort.

Men rörelsen landade i en annan institutionell miljö. Debatten omformulerades snabbt till svenska termer — strukturell rasism, representation, polisens metoder mot framför allt romska och somaliska grupper. Det är karakteristiskt: Sverige importerar idén men översätter den till inhemsk kontext snarare än att köra den i originalformat.

Cykeln är svårare att datera eftersom den aldrig hade samma topp — och därmed inget lika tydligt fall.

Det bekräftar egentligen din tidigare intuition på ett intressant sätt. USA komprimerade en hel social rörelses livscykel till 2–3 aktiva år. Sverige absorberade samma idéström men löste upp den i långsammare institutionella processer — myndighetsrapporter, utredningar, kommunala handlingsplaner — där den varken dog dramatiskt eller triumferade tydligt.

Den amerikanska cykeln var synlig och dramatisk. Den svenska var utdragen och diffus. Samma idé, helt olika rytm.

På eget initiativ spinner AI:t också vidare på frågorna med egna reflektioner, till exempel så här:

Den svenska paradoxen. Sverige genomför ibland ganska radikala reformer — skolsystemet på 90-talet var internationellt sett extremt — men gör det på ett sätt som ser tråkigt och konsensusbaserat ut. Idén verkar gammal och välbakad när den väl genomförs, vilket döljer hur stor förändringen egentligen är.

Så kanske skillnaden inte är cyklernas längd utan deras synlighet — amerikanska cykler är högljudda och dramatiserade, svenska tystlåtna och teknokratiska.

När vi, det vill säga jag och AI:t, således nästintill enats om förekomsten av distinkta nationella kulturer – något som troligen hade varit förbjudet i svensk debatt eftersom det bryter mot den svenska paradtesen om allas lika värde – så ställde jag följande fråga: ”Vad är det i våra respektive folkmentaliteter som gör att den amerikanska cykeln blir synlig och dramatisk medan den svenska är utdragen och diffus? Eller är det något annat än folkmentaliteter som påverkar?”

Det gillade han inte riktigt. Folkmentaliteter finns inte eller också finns de men bara lite:

Det är en av de mer intressanta frågorna man kan ställa om politisk kultur — och jag skulle vara försiktig med att luta mig för hårt mot ”folkmentalitet” som förklaring… Det finns förmodligen mer förklaringskraft i strukturer än i mentaliteter… Det svenska korporativa systemet — där fack, arbetsgivare, myndigheter och civilsamhälle systematiskt inkluderas i beslutsprocesser — bygger in dämpning. Konflikter löses i rum ingen ser innan de når offentligheten. I USA når konflikter offentligheten först, och löses sedan eller inte alls. Men mentalitet är inte helt irrelevant.

Strukturer formas av och formar beteenden över tid, så distinktionen är inte skarp. Några saker som liknar mentalitet men har historiska rötter:

Den svenska jantelagen och konsensusidealet är inte bara mytologi — de återspeglar ett samhälle som länge var etniskt homogent, tätt sammansatt och beroende av samarbete. Öppen konflikt uppfattades som ett hot mot gemenskapen. Det sitter fortfarande i hur politiker kommunicerar, hur media rapporterar, hur organisationer beter sig.

Själv kan jag inte begripa varför denna diskurs om kulturella skillnader mellan folk i stort sett är bannlyst i Sverige. Vi får inte fundera över oss själva, ty om vi gör det är det oundvikligt att vi också funderar över invandrade kulturer vilket vi fruktar skulle drabba dessa med ringaktning. Detta självsnöpande tillstånd är enligt min mening både skadligt och absurt. Vi får inte tänka på saker som det skulle gynna oss att bättre begripa.

Men Sverige har sådana bigotta traditioner. Jag tänker särskilt på förbudet att forska om kärnkraft som ChatGPT kommenterar så här:

Om du syftar på det så kallade tankeförbudet är det ett intressant exempel på en politisk idé med en livscykel på ungefär 20 år.

Efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 och särskilt efter olyckan i Tjernobylolyckan infördes 1987 en bestämmelse i kärntekniklagen som förbjöd tekniskt utvecklingsarbete med syfte att uppföra nya kärnkraftsreaktorer i Sverige. Bestämmelsen kom att kallas ”tankeförbudsparagrafen”.

Det var inte förbjudet att forska om kärnfysik, reaktorsäkerhet eller avfallshantering, men forskning som kunde leda till nya svenska reaktorer hamnade i en juridisk gråzon och fick svårt att få offentlig finansiering. Flera forskare har i efterhand beskrivit att detta kraftigt hämmade kompetensuppbyggnaden inom området.

Vi väljer att göra oss dumma. Se på teve om du inte tror mig.

(Bilden visar tillfället när inkvisitionen ålägger Galilei tankeförbud avseende solens och jordens inbördes rörlighet.)