När någon gör fel så bestraffas denne av samhället med exempelvis böter och skadestånd. När någon gör rätt så belönas denne med betalning och lön. Detta är inget konstigt, och logiken är inte svårt att förstå. Men parallellt med detta så bedriver Sverige (och alla andra välfärdsstater) ett totalt motsatt system där de som gör rätt för sig bestraffas och de som gör fel belönas.

Bestraffningarna av dem som gör rätt kallas ”skatt” och belöningarna för dem som gör fel kallas ”bidrag”. Skatten tas från dem som gör sådant vi vill att de ska göra, som att arbeta, utbilda sig och på andra sätt vara till nytta för sitt land och sina medmänniskor.

Arbete antas ofta vara, även av oss själva, något vi gör av själviska skäl, eller för att vi måste. Och det är det ju. Men det är inte hela sanningen. Från det faktum att någon uppenbarligen tycker att vårt arbete är värt att betala för så kan vi dra slutsatsen att det är värdefullt för dem. Vi förser dem med mat, husrum, sjukvård, underhållning eller utbildning. Sådant som gör världen bättre.

Men detta beskattas, som vinst eller inkomst. Visst bör vi ha förståelse för det – staten behöver ju pengar. Och det är bara de skötsamma som har några pengar att ta. De som inte sköter sig har ju inga pengar.

Detta ändrar dock inte det enkla faktum att beskattning – precis som böter – bestraffar dem som sköter sig. Och ju högre skatter, ju hårdare bestraffning, desto mindre är folk villiga att vara skötsamma. Det finns en gräns där staten skadar landet mer med dessa bestraffningar än vad det gynnar det med sin verksamhet. Denna gräns har Sverige passerat för decennier sedan.

Låt oss nu vända oss till belöningen – bidrag. Dessa går till folk i två kategorier: De oansvariga och de otursdrabbade. I praktiken är dessa två svåra att hålla isär. Är någon arbetslös på grund av lathet eller konjunkturen? Sjuk på grund av dåliga vanor eller influensan? Outbildad på grund av diskriminering eller tröghet?

Att det i verkligheten är svårt att hålla isär kategorierna öppnar för missbruk. Saken är den att varken tur eller otur håller i sig långsiktigt. De som gör rätt för sig tar sig upp och de som inte gör det faller ned, förr eller senare. Vanligtvis förr. Detta är både orsaken till och en effekt av att vi lever i ett i grunden rättvist och välfungerande samhälle, i Sverige snarare än i Sudan. Med två viktiga undantag – skatt och bidrag, belöning och bestraffning.

Vi får mer av vad vi belönar, och mindre av det vi bestraffar. Det är själva poängen med belöning och bestraffning. Dagens Sverige bestraffar skötsamhet i högre utsträckning än vad som kan motiveras av statens nödvändiga resursbehov. Vi belönar också misslyckanden i högre utsträckning än vad som kan motiveras av otur. Resultatet är att vi får mindre skötsamhet och mer ”otur”.

BILD: Bönder betalar skatt. Ur boken Speculum Vitae Humanae (1479).

Jakob Sjölander är filosof och författare, bland annat till ”100 Failed Predictions” och “The Future of Yesterday: Predictions, Forecasts, and Failures”.

Fler texter av Jakob Sjölander finns på Substack