Nu kryper ”medvetenhetens fnask” fram, som Jan Myrdal kallade dem.  Albert Bonniers Förlag har publicerat en erbarmligt dålig bok, med den övermaga titeln ”De hemliga breven”. Hemliga för vem och på vilket sätt? Undertiteln är rättvisande. ”Den politiska familjen och vardagens samtal”. Kärnan i boken är ett begränsat antal brev mellan Jan, Gunnar och Alva Myrdal som utgör 108 sidor av bokens 343 sidor.

Breven är läsvärda, dessutom viktiga för oss Jan Myrdal-läsare för att förstå skriftställaren. De ger oss en bild av hans författarambitioner och familjebakgrund samt det brevledes samtalet mellan främst Alva och Jan men också Gunnar från 1945 till 1962. Breven ger en god bild av Jans kamp med författarskapet och hur det var att äntligen efter många år och refuseringar bli publicerad. Styrka hämtade han ur sin syn på sig själv som författargeni och övertygelsen att han hade något viktigt att säga. Breven visar också de stöd, främst pekuniärt, som Alva och Gunnar bestod Jan under de tidiga decennierna innan genombrottet med den internationellt hyllade och banbrytande boken ”Rapport från kinesisk by”, som följdes av flera andra författares Rapportböcker från exempelvis Västerås och Chicago. Boken blev stilbildande.

Breven mellan Jan och föräldrarna är tillräckliga som publicistisk gärning. En kort introduktion som satte in breven i ett samhällshistoriskt och familjesammanhang hade krävts. Nu är det uppenbarligen inte syftet med den aktuella publiceringen av breven. Syftet är ett försök att intellektuellt avrätta den redan döde. Till den änden är tre personer engagerade; systern Kaj Fölster med ett förord, sonen Janken Myrdal med ett efterord och en huvudtext av en Bosse Lindquist som på omslaget beskrivs som ”journalist, dokumentärmakare och författare”.

Förordet av Kaj Fölster är hennes beskrivning av hur hon uppfattade Myrdal-familjen och Alva dvs på ett annat sätt än Jan Myrdal. Det är trivialt och självklart. Tala med vem som helst uppvuxen i en trebarnsfamilj. Det har jag gjort. Inget av barnen har uppfattat familjen, familjehändelser och föräldrarnas beteenden mot varandra och mot de andra syskonen på samma sätt. Det betyder inte att någon har rätt eller att någon annan har fel. Det är så det är, det är det normala och självklara. Den äldste sonen uppfattar uppväxten annorlunda än mellanbrodern och yngste brodern, eller systrarna för den delen. Jag vet, liksom alla som vuxit upp i en flerbarnsfamilj.

Efterordet av sonen Janken Myrdal, prof.-em. i agrarhistoria är en nyanserad och seriös text. Men även han visar att han inte förstått, eller kanske inte velat förstå, vad Jan Myrdal skrivit i ”Barndom” och de följande böckerna om familjen Myrdal. Det är sannolikt lättare för en utomstående att distansera sig och läsa böckerna som extremt välskriven intressant och lärorik litteratur. Jan Myrdal ger sin bild av hur det var att som barn växa upp med den dominanta Gunnar och den kallt analyserande Alva. Ingen kan ta ifrån Jan Myrdal hans upplevelse som äldste son till Alva och Gunnar och konkurrensen mellan Gunnar och Jan om Alvas gunst. Jan Myrdal är tydlig med att han skrivit en ”jag-bok”. Jag skriver ”inte polisprotokoll” säger han som förklaring. Det spelar ingen roll åt vilket håll dörren gick eller hur rummen såg ut i verkligheten. Det är Jan Myrdals upplevelse som beskrivs i böckerna, som äldste son i en delvis dysfunktionell familj med extremt publika och framgångsrika föräldrar, ”verkligheten uppvriden i fiktion” som Jan uttrycker det.

Janken Myrdals text är dock i andra delar intressant. Jan Myrdal lämnade Janken Myrdal och mamman Nadja Wiking när Janken var två år. Självfallet påverkade det Jankens uppväxt med en ensamstående mamma och saknaden efter fadern Jan som inte hörde av sig med någon betydande frekvens. Jan Myrdal gjorde som Gunnar och Alva gjort gentemot barnen. Barnen kom i andra hand närmast som ett hinder i den internationella karriären som var primär. Jag menar att Jankens text platsar i boken. Hans ”källkritik”, för att visa i vilka avseenden Jan skrivit något som inte var sant och korrekt jämfört med verkligheten, är ganska ointressant.

Jan Myrdal har med den kritikerhyllade trilogin om barndomen givit oss en välskriven personlig litterär text. Den kan användas som kontrastvätska för analys av den egna barndomen och hur den format den personlighet vi blivit och är. Det är bestående litteratur av stor lödighet. Böcker som kommer att leva i svensk litteraturhistoria långt efter oss alla. Jan Myrdal har sannolikt med sitt författarskap skrivit in sig som den mest betydande Myrdalen inkluderande Gunnar och Alva med sina Nobelpris i nationalekonomi och fredsarbete. Alva drev den Sovjetinspirerade idéen om en kärnvapenfri zon i Norden och nej till svenska atomvapen. Alva förstörde också med sina politiska förslag familjen som enhet i ett experiment med kollektiv socialisering och indoktrinering av barnen; ”social ingenjörskonst” är den obehagliga termen. Min prognos är att om femtio år vet ingen vem Gunnar och Alva är medan Jan Myrdals böcker läses.

Nu till den verkliga förlöpningen och ”medvetenhetens fnask” dvs det 146 sidor långa politiska försöket till intellektuellt karaktärsmord av Jan Myrdal skriven av Bosse Lindquist (BL). Den texten borde förläggaren exkluderat. Den är full av rent felaktiga påståenden om Jan Myrdal, medvetna glidningar i beskrivningar och värderingar. Påståenden hämtade från andra, hörsägen utan att BL kontrollerat eller ”gått till läggen”. Jag har själv sedan juli 1967, med först Confessions of a Disloyal European, läst allt som publicerats av Jan Myrdal på svenska (några enstaka Skriftställningar undantagna). Den nämnda boken fick mig att inse den intellektuelles ansvar och att det bara finns en väg till klarsyn nämligen studier och läsning.

BL:s text är infam, intellektuellt en nullitet, helt inriktad på att desavouera och skandalisera. Jan Myrdal är död, kremerad och begraven tillsammans med Gun Kessle i Gustafs församling i morfaderns och mormoders familjegrav. Nu vågar sig BL fram med en politisk antipamflett snarare än en allvarligt genomtänkt intellektuell analys. Att Albert Bonniers Förlag publicerar texten förvånar, även om de är duktiga på att med örat mot marken lyssna av vart de politiska vindarna blåser. De kommer att ångra att det publicerat texten, dock icke breven. De är värdefulla för varje Jan Myrdal läsare.  

En seriös och researchad biografisk inledning till breven hade visat att Bonniers publicerade boken med intellektuella och litterära syften. BL:s text visar bortom varje tvivel att man var ute i andra syften. Det förutsåg vi. De som inte vågat sig in i polemik med Jan Myrdal sticker nu upp. Låt denna Myrdal-bashing pågå några år med nedsabling och politisk desavouering. Min prognos är att om fem år (kanske redan tidigare) kommer artiklar och böcker som intellektuellt seriöst, objektivt och biografiskt korrekt analyserar en av Sverige största 1900-talsförfattare. Analyser som granskar Jan Myrdals litterära och samhälleliga texter, med de olika uppfattningar och ståndpunkter han intog om exempelvis Kina och Kampuchea, hans marxism och kommunism, hans lysande barndomsböcker och hans personlighet. Viktig är också Jan Myrdals försvar för yttrandefrihet också för dem som har åsikter andra än de gängse typ Faurrisson och revisionismen.

Till den intellektuella analysen av skriftställaren Jan Myrdals liv och verk är de publicerade breven ett bidrag, delvis också Janken Myrdals text. Lindquists text kommer att stå som ett exempel på skandalskrivaren som ställs inför en intellektuell gigant.

Lennart Waara disputerade 1980 i ekonomisk historia på en avhandling om statligt företagande i marknadsekonomier. Undervisat vid Uppsala universitet. Arbetat som revisionsdirektör på Riksrevisionsverket. Organisationskonsult med uppdrag åt bland andra banker, företag samt finansdepartementet, utrikesdepartementet och åt Sida i Ryssland. Företagsledare i olika företag bland annat som VD och rektor för Beckmans School of Design och näringslivsdirektör i Örebro kommun. Blogg kring politik, samhälle och kultur: lennartwaara.com