Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i ett inlägg på Facebook med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.

Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.

Låt oss börja med den mest uppenbara logiska kullerbyttan. Demirok konstaterar tvärsäkert om verksamheten i moskéerna: ”Det här har ingenting med religion att göra, det handlar om makt och om män som missbrukar sin ställning”. Jaså? Verkligen?

Det är en fascinerande slutsats. Om det som sker i en moské, uttalat av en religiös ledare med hänvisning till religiösa skrifter och traditioner, inte har ”någonting med religion att göra” – vad är då religion?

Samtidigt skriver Demirok i nästa andetag att lösningen på detta problem, som alltså inte har med religion att göra, är ”kvinnliga imamer och en svensk imamutbildning”. Varför i hela friden skulle vi behöva en statligt sanktionerad utbildning av religiösa ledare för att lösa ett problem som enligt honom själv är helt frikopplat från religion? Den som får den ekvationen att gå ihop förtjänar ett Nobelpris i mental gymnastik.

Men det slutar inte där. Demirok vill också göra gällande att detta egentligen inte är ett så stort problem bland ”vanliga” muslimer. Han målar upp en idyllisk bild av sin egen uppväxt, omgiven av starka kvinnor med en ”självklar muslimsk feminism”. Hade en imam kommit med dessa råd till hans fastrar eller kusiner hade, enligt Demirok, ”taket lyft och han hade fått veta att han levde”.

Det är ju jättefint för Demiroks släkt. Men om nu de muslimska kvinnorna i Sverige redan är så starka och självständiga att de själva lyfter taket när en imam försöker trycka ner dem – varför ”kokar” då Demirok? Och varför är det så akut att samhället rycker ut för att skydda kvinnor som enligt hans egen utsago inte alls ”köper de här imamernas påhitt”?

Det är en ytterst märklig dubbel bokföring: å ena sidan är muslimska kvinnor i Sverige starka feminister som inte tar någon skit, å andra sidan övertalas de bakom stängda dörrar att ge upp sina rättigheter av män som sätter svensk lag ur spel. Båda sakerna kan rimligen inte vara den dominerande sanningen samtidigt.

Mest avslöjande är dock Demiroks nyfunna självkritik. Han berättar att han redan för tjugo år sedan skrev sin första debattartikel i ämnet. När han nu börjar fundera på varför så lite har hänt blir han urskuldande: ”Har politiken och jag själv gjort tillräckligt? Nej, uppenbarligen inte.”

Nej, Muharrem Demirok. Det har ni inte. Och vi vet exakt varför. Under de tjugo år som gått sedan din första debattartikel har du och ditt parti ägnat all vaken tid åt att brännmärka alla oss som påpekat exakt det som Uppdrag granskning nu visar. Varje gång någon lyft fram riskerna med parallellsamhällen, religiös segregation och kvinnoförtryck i moskéer har svaret från det politiska etablissemanget varit anklagelser om rasism, islamofobi och ”bruna krafter”.

Vilket för oss till textens mest förutsägbara lilla knorr. Knappt har Demirok hunnit torka svetten ur pannan efter sin uppvisning i handlingskraft förrän han måste slänga in en brasklapp mot sina verkliga fiender:

”Nu dröjer det inte länge innan kulturkrigarna sätter igång för att kapa programmet, hetsa och påstå att muslimer inte har en plats i Sverige.”

Där kom det. Den obligatoriska ursäkten till den egna publiken. Kritiken mot islamistiska strukturer får bara framföras om den omedelbart balanseras upp med en känga mot ”kulturkrigarna” – det vill säga de som haft rätt i sakfrågan i två decennier medan Demirok och hans partikamrater tittat åt ett annat håll.

Att nu låtsas vara chockad och förbannad över en utveckling man själv varit med om att möjliggöra genom tjugo år av beröringsskräck, är inte modigt. Det är bara djupt cyniskt. Kokpunkten må vara nådd för Muharrem Demirok, men för oss andra har vattnet kokat torrt för länge sedan.

Muharrem Demirok ”kokar”. Det är åtminstone vad den före detta C-ledaren påstår i en nyskriven text med anledning av SVT:s Uppdrag granskning, som nu – till absolut ingens förvåning – avslöjat att imamer i svenska moskéer ger råd om månggifte och uppmanar föräldrar att hålla barnen borta från svenska och judiska kompisar.

Det är ”så förbannat provocerande”, dundrar Demirok. Han kallar imamerna för ”fega makthavare” och ”religiösa nasare” med ”stenåldersfasoner”. Man får nästan en tår i ögat av denna plötsliga, glödande vrede. Men så läser man vidare och inser att det här inte är en uppgörelse med verkligheten. Det är ett klassiskt politiskt teaterstycke, fullt av självmotsägelser och pinsamma efterkonstruktioner.

Låt oss börja med den mest uppenbara logiska kullerbyttan. Demirok konstaterar tvärsäkert om verksamheten i moskéerna: ”Det här har ingenting med religion att göra, det handlar om makt och om män som missbrukar sin ställning”. Jaså? Verkligen?

Det är en fascinerande slutsats. Om det som sker i en moské, uttalat av en religiös ledare med hänvisning till religiösa skrifter och traditioner, inte har ”någonting med religion att göra” – vad är då religion?

Samtidigt skriver Demirok i nästa andetag att lösningen på detta problem, som alltså inte har med religion att göra, är ”kvinnliga imamer och en svensk imamutbildning”. Varför i hela friden skulle vi behöva en statligt sanktionerad utbildning av religiösa ledare för att lösa ett problem som enligt honom själv är helt frikopplat från religion? Den som får den ekvationen att gå ihop förtjänar ett Nobelpris i mental gymnastik.

Men det slutar inte där. Demirok vill också göra gällande att detta egentligen inte är ett så stort problem bland ”vanliga” muslimer. Han målar upp en idyllisk bild av sin egen uppväxt, omgiven av starka kvinnor med en ”självklar muslimsk feminism”. Hade en imam kommit med dessa råd till hans fastrar eller kusiner hade, enligt Demirok, ”taket lyft och han hade fått veta att han levde”.

Det är ju jättefint för Demiroks släkt. Men om nu de muslimska kvinnorna i Sverige redan är så starka och självständiga att de själva lyfter taket när en imam försöker trycka ner dem – varför ”kokar” då Demirok? Och varför är det så akut att samhället rycker ut för att skydda kvinnor som enligt hans egen utsago inte alls ”köper de här imamernas påhitt”?

Det är en ytterst märklig dubbel bokföring: å ena sidan är muslimska kvinnor i Sverige starka feminister som inte tar någon skit, å andra sidan övertalas de bakom stängda dörrar att ge upp sina rättigheter av män som sätter svensk lag ur spel. Båda sakerna kan rimligen inte vara den dominerande sanningen samtidigt.

Mest avslöjande är dock Demiroks nyfunna självkritik. Han berättar att han redan för tjugo år sedan skrev sin första debattartikel i ämnet. När han nu börjar fundera på varför så lite har hänt blir han urskuldande: ”Har politiken och jag själv gjort tillräckligt? Nej, uppenbarligen inte.”

Nej, Muharrem Demirok. Det har ni inte. Och vi vet exakt varför. Under de tjugo år som gått sedan din första debattartikel har du och ditt parti ägnat all vaken tid åt att brännmärka alla oss som påpekat exakt det som Uppdrag granskning nu visar. Varje gång någon lyft fram riskerna med parallellsamhällen, religiös segregation och kvinnoförtryck i moskéer har svaret från det politiska etablissemanget varit anklagelser om rasism, islamofobi och ”bruna krafter”.

Vilket för oss till textens mest förutsägbara lilla knorr. Knappt har Demirok hunnit torka svetten ur pannan efter sin uppvisning i handlingskraft förrän han måste slänga in en brasklapp mot sina verkliga fiender:

”Nu dröjer det inte länge innan kulturkrigarna sätter igång för att kapa programmet, hetsa och påstå att muslimer inte har en plats i Sverige.”

Där kom det. Den obligatoriska ursäkten till den egna publiken. Kritiken mot islamistiska strukturer får bara framföras om den omedelbart balanseras upp med en känga mot ”kulturkrigarna” – det vill säga de som haft rätt i sakfrågan i två decennier medan Demirok och hans partikamrater tittat åt ett annat håll.

Att nu låtsas vara chockad och förbannad över en utveckling man själv varit med om att möjliggöra genom tjugo år av beröringsskräck, är inte modigt. Det är bara djupt cyniskt. Kokpunkten må vara nådd för Muharrem Demirok, men för oss andra har vattnet kokat torrt för länge sedan.

Bild: Demirok i Almedalen 2023 (News Øresund – Henrik Smångs © News Øresund – Henrik Smångs CC BY 3.0)