En läsare skickade mig bilden. Kanske är det att göra stor sak av ingenting att uppmärksamma den. Men i ett historiskt perspektiv, där historien är något som utvecklas, förändras och utspelas inför våra ögon, så är det ändå anmärkningsvärt att fackförbundet ST nu vill presentera sig som en sorts rymdkrigare med knutna händer, stålhårda blickar, rymduniformer med militära attribut som epåletter och hårda axelskydd (och bananer i bältet; man kan inte förstå allt).
Det historiska perspektivet formuleras av ST:s, före detta Statstjänstemannaförbundets, festskrift till sig själv i samband med nittioårsjubiléet 1994. Den hette Från underdånighet till delaktighet. Rubriken talar för sig själv. Statstjänstemannen var ursprungligen kungens ödmjuke tjänare, nästan utan egen vilja, men förvandlades sedan, med hjälp av medbestämmandelagen och hundratals eller kanske tusentals nya regler för ökad makt åt statstjänstemän, till aktivt medverkande och ofta drivande aktörer i statens ärenden.
Nu har det gått ytterligare en tredjedel av den vid jubiléet firade grundartiden och ST:s medlemmar, som nu arbetar som specialister och chefer inom betydelsefulla myndigheter som Skatteverket, Försäkringskassan, Trafikverket, Lantmäteriet, Kriminalvården och Polismyndigheten med flera byråkratier, kort sagt en tredjedel av de maktgrupperingar som styr Sverige där de övriga två är det styrande politikerväldet och välfärdskomplexets mäktiga skara av klienter och andra biståndsfall.
Alla stabila samhällen måste ha starka och allmänt respekterade våldsapparater som lyder under en enhetlig vilja. Saknas detta växer i stället ett ogräs av klaner som bekämpar varandra. I Sverige har vi, till vår lycka, i hundratals år haft starkare centralstyrda och potentiellt våldsamma styrkor för bekämpande av yttre och inre, i varje fall inre, våld. Att polisen likt konstaplarna Kling och Klang trots detta sällan behövt släppa loss sin inre Leviatan har framför allt berott på den än så länge oöverträffade fredligheten hos svenska folket.
På medeltiden var det andra bullar och mer klanlikt, det framgår exempelvis av berättelsen om Nyköpings gästabud. Kung Birger hade lurat sina två bröder, hertigarna Erik och Valdemar, till fest på Nyköpings slott. Det festades ordentligt men på natten togs hertigarna till fånga och kastades i slottets fängelse medan Birger slängde nycklarna i ån utanför slottet. Bröderna svalt ihjäl.
Så fungerar en klankultur och så har vi på det hela taget inte haft det hos oss. Tricket att bjuda fienden på fest för att sedan döda honom känner vi dock igen från Håtunaleken och Stockholms blodbad. Scenariet har sedan dess återupprepats inom konsten, till exempel i filmen Gudfadern där mafiafiender dödas under ett festligt dop och i filmen The Untouchables där Al Capone slår ihjäl en medarbetare med ett baseballträ under en flott middag.
Jag tror emellertid att Kling- och Klang-Sverige nu håller på att vittra bort vilket vi dagligen ser exempel på. Bedragaren Mohamed Ali var tidigare otänkbar och likaså den cirkus de politiska partierna just nu iscensätter i sin hejdlösa inbördes maktkamp. Hade det inte varit för Polismyndighetens existens så hade Magdalena Andersson bjudit Elisabeth Thand Ringqvist och Nooshi Dadgostar på försoningsmöte och sedan bränt upp dem, det är något vi skulle kunna lära av historien.
I det perspektivet förefaller det ganska klart att fackförbundet ST drömmer om att skaffa sig en egen våldsapparat i chica uniformer och med skarpladdade bananer.
