Vi ser nu i öppen dager hur antisemitism och svavelosande attacker mot den västerländska kulturen har blivit en dagligen återkommande komponent i den rödgröna murbräckan som ska bringa vår civilisation på fall. En ny världsordning, kommunistisk och islamistisk, ska tydligen byggas på ruinerna av franska, tyska och spanska kyrkor, förvaltningsbyggnader, snabbköp och Gucci-butiker.

Det som kallades för studentprotester fick svårt att behålla den etiketten, till och med i SVT. Viftandet med flaggor som signalerar sympatier med mördarregimen i Iran och diverse terroriströrelser i Mellanöstern blev allt svårare att ignorera, liksom dominansen av ursinniga unga män med rötter i Afrika och Mellanöstern som hojtar om Allah medan de sysslar med våld och allmänfarlig ödeläggelse.

I svensk politik ser vi mer eller mindre löpande exempel på galenskaper som i min värld var helt osannolika för ett par decennier sedan. Jag tänker bland annat på islamisten Halimo Nuur Bashir Abdi (V), som efter valet 2026 blev kommunalråd i Malmö med ansvar för funktionsstöd, demokrati och mänskliga rättigheter – inklusive arbete mot diskriminering och antisemitism. Abdi kryssades in från 11:e plats på listan med 1 528 personröster. Hon har gjort sig känd för att ha spridit grovt antisemitiska inlägg om satanism, om judar som dödar och äter barn och liknande. Hon har även på sociala medier delat uttalanden av Libyens tidigare diktator Muammar Gaddafi där han beskrev västvärlden som ”barbarisk, ociviliserad, efterbliven och moraliskt förfallen” och ansvarig för allt elände på planeten.

Vi har Muhammed Ali på plats (nåja, han lär vara sjukskriven) som ledamot (V) i riksdagen, efter att på minst sagt märkliga vägar ha fått både medborgarskap och skuldsanering trots att regelverket borde ha stoppat bäggedera. Utredningar pågår, inte minst efter ett antal JO-anmälningar.

Vi har en skolpolitisk talesperson för Miljöpartiet som har svårt att läsa en enkel text från ett manus eller att yttra två sammanhängande meningar på svenska. Hans framträdande i riksdagen finns att se på YouTube – varning: var beredd på högt blodtryck. Denne Mohamed Abdukani har ”fokus på grund- och gymnasieskolan samt förskolan”. Den pågående utvecklingen är galopperande vansinne, om någon frågar vad jag anser.

MP:s och VPK:s envisa ovilja och/eller oförmåga att se vad som händer och rensa de extremistiska lössen ur fanan – ja, vad ska man tänka? Förslagsvis som Jens Ganman:

”Islamiseringen av väst är skit. Den innebär inget bra. Bara en moralisk, ekonomisk, kulturell, humanistisk och demokratisk tillbakagång. Men många verkar ändå vilja ha den. Så egentligen … varför försöker vi? Ni och jag? Screw ’em! En dag kommer DN- och P1-folket att stå där och lipa med sina ’feministiska principer’ och sin ’människosyn’ och sitt ’allas lika värde’ som är bra saker allihop, missförstå mig rätt, men de kommer inte att få ha dem kvar. Islam kommer att ta ifrån dem allt de älskar och håller högt. Aja baja. Smäll på fingrarna. Och om inte det hjälper så hugger vi av er händerna.”

Frågan som jag nu ställer är hur den pågående frammarschen av kommunister och islamister i politik och medier påverkar oss i det stora hela. Med den tanken syftar jag på att en andel – kanske 80 % av svenskarna – omedelbart eller efter viss betänketid tar avstånd från den pågående utvecklingen. Jag är dock inte alltför optimistisk om att den halvtysta majoriteten ens kommer att bromsa utvecklingen. Varför? Låt mig börja med ett exempel från klimathysterin. För något år sedan bemötte jag klimatalarmister med det faktum att inget vatten stod upp till trottoaren på Stureplan, trots att så förutspåtts. ”Ja, men det har blivit varmare”, blev svaret.

Denna retoriska krumelur – ”Ja, men…” – är ett fantastiskt verktyg i debatter. Det kan brukas och det kan missbrukas. Jag tänker rätt ofta på detta ibland lömska retoriska grepp nu när frågan om östra Medelhavsområdet i allmänhet och Gaza i synnerhet kommer upp i politik och medier. På den direkta (eller indirekta) frågan om huruvida staten Israel har rätt att existera blir svaret ofta ”Ja, men…”. Så låter det från skurkar, men även från förment demokratiskt sinnade personer.

Det svinaktiga lilla förbehållet i ”men” betyder att staten Israel inte ska ha rätt att försvara sig militärt. Med andra ord betyder det att Israel skulle komma att utplånas. Ingen kan tro något annat. Mordiska fiender beväpnade till tänderna finns ju i alla riktningar och ingen kan ta miste på de uttalade målen. Alltså menar många höga män och kvinnor (Albanese, Guterres, Obama m.fl., m.fl.) med det fega, antisemitiska ”Ja, men…” att Israel faktiskt inte har rätt att existera. Och inga judar heller. I den omedelbara förlängningen ska hela det västerländska kulturarvet, det vi kallar civilisation, gå samma väg. Tro inget annat.

Jacob Hansen är skribent, flanör och fri forskare inom lifestyle design (pensionär). Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Bred akademisk inkompetens, fil.kand. och fil.mag. Två gånger avhoppad doktorand. Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner och ett barnbarn.