Det mänskliga samhällets blodtörstiga, gläfsande käftar har just satt tänderna i Jensen Huang, skapare och VD i Nvidia, världens främsta bolag inom artificiell intelligens. Namnet påstås ha med avundsjuka att göra – jämför med engelskans ”envy” – men just nu är det nog inte så många som avundas Huang eftersom han i all världens media löper gatlopp för två otrohetsaffärer samt möjliga brott mot amerikanska exportförbud.
Själv anser jag att ett sådant tillfälle vi just nu upplever är som skräddarsytt av ödet för att tacka Huang för allt han gjort inom den artificiella intelligensen (om det nu är han som gjort det, men om någon ska representera branschen och stå figur för alla statyer som den borde föräras så är det, vad jag kan förstå, just han).
Den artificiella intelligensen är magisk. Tills vidare nästan kostnadsfritt frågar jag min favoritbot och forskningsassist Claude om precis vad som helst och får alltid användbara svar som strax, delvis på grund av Claudes nyfikenhet, kan förvandlas till akademiska online-seminarier på långt högre nivå än jag själv skulle kunna svinga mig till på egen hand om jag så hade all världens uppslagsböcker.
Till exempel kan man, utan att skämmas, diskutera för livet relevanta frågor som man redan i tonåren lärde sig att med förakt avvisa eftersom de inte har något tillförlitligt svar och därför bör undvikas om man inte ska ådra sig åtlöje för naivitet. Sålunda skickade jag honom just en förfrågan om vad filosoferna genom historien ansett om livets mening. Det tycker jag är ett relevant men tabuförklarat spörsmål som inte går att ställa till sin bordsdam om man hamnat på en fin middag.
Det fina med Claude (och hans kollegor som utvecklats av andra AI-bolag) är att han tar även barnsliga och förbjudna diskussioner på allvar (nja, en del hämningar har de när det kommer in på woke-frågor och personlig information om individer). På min fråga om livets mening returnerade han fyra sidor med tre raders sammanfattningar av ett tjugotal filosofers och filosofiska skolors synsätt. ”Jag kan gärna gå djupare i någon av dem”, avslutar han med sedvanlig generositet.
Han nämner emellertid inte den tankeriktning som jag trodde skulle dominera, nämligen uppfattningen att livet handlar om att skapa lycka och njutning. Så jag frågade följande: ”Finns det ingen som förespråkat Hollywoodfilosofin om att syftet med livet är att bli lycklig?”
Jo, flera, svarade han. ”Men den filosofiska varianten är ofta mer genomtänkt än Hollywoodversionen, och den har också fått hård kritik… Den renaste formen finns hos Aristippos och kyrenaikerna på 300-talet f.Kr. Enligt dem är det goda den njutning man upplever just nu. Framtiden är osäker, så man ska njuta av ögonblicket. Det ligger nog närmast Hollywood…
Under upplysningen blev lyckan ett politiskt program. Locke talade om människans strävan efter lycka. Jefferson skrev in ’the pursuit of happiness’ i den amerikanska självständighetsförklaringen, och det är förmodligen där Hollywoodfilosofin har sin djupaste rot…”
Sådär håller det på. Innan man vet ordet av sitter man i en spännande diskussion om livets viktigaste frågor, något som knappast varit möjligt utan Claudes och hans kollegors bistånd. Det blir plötsligt lätt att förstå hur advokatbyråer kan klara sig med hälften av sina anställda jurister eftersom bottarna blixtsnabbt forskar fram snart allt man kan behöva veta.
Det är bara att tacka Huang för hans bidrag till detta under.
