Att Annika Strandhäll protesterar mot Ulf Kristerssons fru Birgitta Eds prästkrage förvånar inte. Hon protesterar ju alltid mot allt som är rimligt. Från Expressen Premium:

”Tidigare miljöministern Annika Strandhäll (S) skriver på Twitter att det är ‘en väldigt stark signal’ att Ed visar att hon representerar Svenska kyrkan på ett Natomöte.

‘Som medlem och representant för en organisation som dels motsätter sig Natos medlemskap och dessutom har fredsarbete som grundsyn blir detta väldigt svårt’, twittrar Strandhäll.”

Vilken kritik riktar Strandhäll mot Emine Erdogans hijab vid Natomötet och träffen med Birgitta Ed? Svaret är: ingen alls.

Birgitta Eds ”starka signal” är att hon verkar för Svenska kyrkan. Ett kristet samfund som intill självutplåning står för gränslös kärlek och tolerans mot de intoleranta.

Emine Erdogans hijab, däremot, signalerar att hon står för sharialagar, alltså kvinnans totala underordning mannen, och en totalitär politisk ideologi vars mål är världsherravälde genom våld och terror, om så skulle behövas. Hur bra rimmar det med fredsarbete?

Det är naturligtvis helt meningslöst att ta Strandhäll som exempel på kritiken mot Eds prästkrage. Strandhäll tillhör inte direkt gräddan av den intellektuella eliten i Sverige. Men Strandhäll är inte ensam i sin kritik mot Ed.

Eds alla kritiker tillhör samma skara och har ett gemensamt. De grips av panik och svår ångest vid åsynen av en prästskjorta, men välkomnar och hyllar hijaben. I deras värld är det stor skillnad på signaler och signaler!