PATRIK ENGELLAU: Är tillväxt bra?

För oss ekonomer är föreställningen om den ekonomiska tillväxtens fördelar närmast ett axiom. Vi mäter regeringar efter deras förmåga att skapa tillväxt. Det finns hur många datakällor som helst där man kan jämföra länder med varandra och med sig själva vid olika tidpunkter. Hög   tillväxt skapar nationellt självförtroende ungefär som om det lyckosamma landet kommit på pallplats i OS-hockeyn. Själv har jag ägnat femton års yrkesliv åt arbete i den internationella storindustri som med hjälp av bistånd – men utan mycket framgång – försöker skapa tillväxt i fattiga länder.

Tillväxten mäts i förändringar i produktionsvolym per tidsenhet, till exempel genomsnittlig ökning av bruttonationalprodukten per capita sedan senaste sekelskifte. Men här döljer sig en ofta inte uppmärksammad luring. Bruttonationalprodukten och dess förändringar är mått på produktionen medan diskussionen om BNP låter som om det handlade om mått på välståndet.

Den stora fråga, som praktiskt taget aldrig ventileras, är om och så fall hur produktionen och välståndet i ett land hänger ihop. Vi bara utgår ifrån att de förhåller sig till varandra i proportionen 1:1. Vi mäter produktionsvolymen (för att vi har instrument för sådana mått) och beslutar därefter att välståndet har förändrats med lika många procent (eftersom vi inte har några bra sätt att mäta detta).

Samtidigt inser alla, i varje fall sedan det påpekats för dem, att produktionsvolym och välstånd inte alls behöver samvariera. Den franske ekonomen Frédéric Bastiat skrev redan 1850 om pojken som krossade en butiksruta. Glasmästaren fick arbete och pengarna cirkulerade, men välståndet ökade inte trots att bruttonationalprodukten stigit. Bastiats resonemang har under senare tid särskilt kommit att tas i bruk av miljörörelsens tänkare som hävdar att ökad produktion av olja visserligen höjer BNP, men samtidigt hotar jordens överlevnad.

Men ekonomistatistikerna har fortsatt slitit med den jobbiga frågan om hur rättvisande jämförelser ska göras. De är som Odalbonden i Geijers dikt, som med sin son tyst sår i den mull som de väldiga härar, det vill säga nobelpristagarekonomerna, bestänkt i blod. De har gnetat på helt enkelt. Med tiden har det utvecklats en mängd metoder att mäta relationen mellan produktionsvolymen och välståndet.

Inga metoder att mäta välstånd kan riktigt mäta sig i statistisk säkerhet med produktionsvolymberäkningarna vilket troligen beror på att välstånd bara mäts i subjektiva bedömningar om man inte ska uttrycka det i dollar som i visserligen också otillförlitliga BNP-beräkningar. Ett av de välståndsmått som uppfunnits för att möjliggöra någorlunda stabila jämförelser mellan produktionsvolym och välstånd kallas The Genuine Progress Indicator (GPI). Grafen visar hur BNP och GPI utvecklats i USA under förra seklets andra hälft.

I den mån man kan lita på denna undersökning visar den samma sak som en del andra mätningar också kommit fram till. Utvecklingen av välståndet håller någorlunda jämna steg med BNP-tillväxten fram till en viss punkt när utvecklingen gått ganska långt. Då drar produktionsvolymen ifrån utan att skapa samma välståndsökning och därmed, antar man, allmän tillfredsställelse som tidigare. I grafen kom den punkten i USA år 1979. Efter 1979 gav BNP-tillväxten ingen utdelning i form av ökat välstånd. GPI-kurvan ligger platt sedan dess.

Möjligen kan man tro på detta.

Patrik Engellau