I dessa tider av fejk njevs, desinformation och ifrågasättanden av politiker och myndigheter, är det viktigt att inte blott stanna vid ytan, utan även gräva djupare för att dränera det träsklandskap som utgörs av den så kallade ’svenska kulturen’. Jag syftar osökt på Astrid Lindgren, som vid flera tillfällen ifrågasatte våra högsta, våra förtroendevalda politiker.

Hens lumpna angrepp på dåvarande finansministern Gunnar Sträng är endast ett av flera exempel. Att denne person, som var en av folkrörelsernas och socialdemokratins mest framstående personer, inte skulle begripa sig på skattelagstiftningen och dess effekter, utan att en i grunden outbildad sagohen skulle veta bättre…  

Ja, det var i sanning absurda anklagelser! 

Astrid Lindgrens lömska arbete med att undergräva förtroendet för vårt fina demokratiska styre hade flera yttringar. Bland annat påpekade hen att politiker som slutat lyssna på folket, skulle bytas ut. Här finner vi alltså absurda, rent populistiska tongångar.  

Våra folkvalda är inte folkvalda för att lyssna på folkets vilja! Det är naturligtvis uppenbart att det omvända ska råda. Politikerna är satta att med en henlig hand lotsa folket fram genom en tillvaro fylld av faror, lögner och försåt – till något som är folkets eget bästa.  

Exempelvis var Alva Myrdal mycket tydlig med detta, att myndigheterna skulle lära folk att äta tomater, eftersom dessa är nyttiga, även om folket inledningsvis inte råkade tycka om tomater. Se där, en vacker, nästan poetisk henlig omsorg. Notera inte minst hur vi i vår nuvarande underbara förlängning av folkhemmet, ungefär 80 år efter Alva Myrdals tillrättavisningar, lärt oss att uppskatta smaken av tomater. 

Lita på auktoriteterna, ty de vet bäst! 

Låt oss även dröja något vid Astrid Lindgrens ’författarskaps’ yttringar. Jag sätter detta inom falska citattecken, eftersom en barnboksskribent verkligen inte förtjänar att benämnas författare. Exempelvis har hittills inte en enda upphovsperson till barnböcker erhållit Nobels litteraturpris. 

Där vet minsann vår alltigenom kloka och ständigt omdömesgilla Svenska Akademi att skilja kattor från hermeliner. 

Nåväl. 

Pippi Långstrump är ett förfärligt namn på en fiktiv person, det kan vi alla enas om. Även om Långstrump är alltigenom ett påhitt, tillåts hen som sagofigur att framföra åsikter som inte hör hemma i ett civiliserat samhälle. Och därtill agerar hen rent upproriskt. Hens trotsighet och muntra uppkäftighet gentemot olika myndighetpersoner (inte minst poliserna Kling och Klang samt den stackars skolläraren) väcker naturligtvis berättigad förfäran. Att dessa myndighetspersoner är rena karikatyrer gör bara saken ännu värre!  

Vid mer än ett tillfälle har framställningen av Pippi Långstrumps likaså fiktive men frånvarande föräldraperson såsom mörkhyad kung i Söderhavet, mötts av hård kritik. Dessbättre har denna yttring av ren och skär rasism, redan avlägsnats ur senare tiders upplagor av böckerna. 

Lika illa är dock förhärligandet av en förljugen bild av ett idylliskt, etniskt homogent Sverige, inte minst i den fiktiva orten Bullerbyn (där ’Mellangården’ får anses vara en olycklig freudiansk anatomisk glidning in på mörka domäner). Hur som helst, i Bullerbyn möter vi idel blonda, svensktalande ungdomar och deras rågrutigt förljugna föräldrapersoner (av två kön!).  

De samhällen som skildras av Lindgren är inte enbart Bullerbyn. Även Saltkråkan och Lönneberga leder direkt tankarna till något som skulle fått 1930-talets nazister att bli tårögda av uppskattning. 

Här finns ett akut behov av varningstexter, om inte direkt censur! 

Vi kan dock konstatera att restriktioner till följd av coronaepidemin har gjort stor nytta vad gäller att skada ekonomin för Junibacken på Djurgården och Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby. Detta måste noteras med stor belåtenhet, och leder direkt till tankar kring hur olika restriktioner och nedstängningar framledes kan gagna vår sak. 

Avslutningvis ett tips till våra högt vördade kulturmyndigheter och deras fingertoppskänsliga kulturproducenter. En nyproduktion av Saltkråkan (som äntligen ska ske) bör naturligtvis även handla om stigande vattennivåer. Inte bara inkludering och mångkultur, såsom redan bestämts av produktionsbolaget. När Seychellerna och Maldiverna trotsigt håller sig ovan vattenytan, behöver inte Saltkråkan göra det. Folk har (stort tack SvT, DN, SvD m fl) redan svårt att skilja på verklighet och fiktion. Kanske bör man i varje avsnitt kommentera hur mycket vattnet stigit sedan sist? Här finns utrymme för ännu mer av äkta kreativitet – tänk (bara ett tips!) på filmen om Titanic!  

En stigande vattennivå på Saltkråkan blir inte bara en offensiv mot den gamla falska idyllen, genom sitt budskap ingjuter den nya berättelsen ännu mer sund oro ute hos folket. Vilket i sin tur skapar större följsamhet inför våra politikers alltid kloka påbud. 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.