Sverige och Frankrike liknar varandra på många vis. Båda är omkring tusenåriga nationalstater, trots vad vissa historiker tror (se Azar Gat). Båda var tills nyligen kulturellt relativt homogena länder och båda har under sekler haft en stark centralmakt. 

Skillnaderna är dock också betydande. Frankrike är ojämförligt mycket bördigare och har historiskt haft 10–20 gånger så hög befolkningstäthet som Sverige. Frankrike organiserades feodalt under högmedeltiden medan Sverige aldrig drabbades av feodalism, trots att det var ganska nära när främst drottning Kristina gav bort stora delar av landet till högadeln. Från 1680 inledde dock Karl XI en långt driven reduktion av adelsgodsen, en reduktion som Karl XII fortsatte. 

Frankrike hade länge ganska stark nationell representation i form av de tre stånden, präster, adel och det tredje ståndet, ett stånd där bland annat de många och relativt stora städerna var representerade. Mellan slutet av Hundraårskriget 1453 och början av religionskrigen 1562 stod Frankrike och vägde. De tre stånden kunde ha utvecklats till något liknande det brittiska parlamentet. Istället segrade kungamakten och gjorde sig till stor del oberoende av ständerna. 

I Sverige blev utvecklingen en annan. Sverige hade fyra stånd, inte tre, för våra bönder satt också i riksdagen. Varför? Nutida historiker verkar inte riktigt kunna ta sig till anledningen, att politisk makt har sin bas i ett våldskapital. Bönderna hade ett eget och mycket stort sådant. Eftersom de inte kunde avväpnas så inkorporerades de istället i rikets konstitution. 

Människor förr förstod dock sådana maktens realiteter. Kungamakten hade i Sverige inte något våldsmonopol; så sent som under Gustav Vasa var väpnat uppror ett legitimt instrument i den politiska verktygslådan. 

Kungamakten kom att under en stor del av vår historia stödja sig på de ofrälse stånden, efter Reformationen präster, borgare och bönder, gentemot adeln, i synnerhet gentemot den mäktiga högadeln. 

På grund av att kungamakten i Frankrike lyckades tillkämpa sig både beskattningsmakten och en stor del av lagstiftningsmakten kunde den gradvis, bit för bit, tillskansa sig än mer makt. 

Detta är inom parentes hur politisk makt alltid har, och alltid kommer att utövas. Idag ser vi samma beteende från den Europeiska unionen sida. Steg för steg, bit för bit, lägger den beslag på maktbefogenheter på bekostnad av medborgarna och av de underlydande nationalstaterna. 

Som Alexis de Tocqueville beskriver i Den gamla regimen och revolutionen hade Frankrike 1789 nått mycket långt i denna centraliseringsprocess. Adeln fortsatte existera, men den var inte inblandad i rikets styrelse. Istället centralstyrdes Frankrike från Paris. 

Ute i landet utövades denna statsmakt via intendenterna och deras delegerade. Efter revolutionen har dessa tjänstemän ersatts av prefekten och underprefekten. Som Tocqueville påpekar förändrade revolutionen mycket lite på en fundamental nivå. 

I Sverige bodde fram till omkring 1850 en stor del av befolkningen i små byar där alla kände alla och alla visste vad alla gjorde. Byn var till stor del självbestämmande. Socknarna och senare kommunerna var också till stor del självstyrande, även om staten i Sverige också använde socknarna och kommunerna i syfte att genomdriva sina egna beslut. 

Det är dock stor skillnad (något Tocqueville diskuterar i Om demokratin i Amerika) mellan att styra ett land via statliga representanter, som dessutom regelbundet flyttas runt för att inte få lokala sympatier (Frankrike), och söka styra ett land via lokalt boende och lokalt förankrade organ som sockenstämman och kommunalstämman (Sverige, och i än högre grad för USA). 

1789, när den franska revolutionen bröt ut, existerade fortfarande den franska bystämman, men den hade inte längre rätt att fatta några beslut. 

Resultatet av detta ser vi idag i Frankrike. Fransmännen har nästan helt tappat förmågan att samtala sig fram, att kompromissa, att ge och ta. Istället protesterar de, ofta under kaosartade former. Under 2018 var det de gula västarna, les gilets jaunes, som demonstrerade. Idag protesterar fransmännen mot en pensionsreform. 

Aldrig, åtminstone kan jag inte komma ihåg något fall, så protesterar fransmännen för någonting, endast mot. Ska man protestera för någonting måste man först komma överens om vad detta något är. Det är fransmännen idag i princip kulturellt oförmögna att göra. Fem, tio eller femton olika grupperingar som alla är mot någonting, av lika många, inbördes inkompatibla anledningar, kan dock ändå protestera tillsammans. De kan inte bygga något gemensamt, men de kan enas om att riva ner. 

Vad fransmännen skulle behöva är lokal demokrati och lokal beslutanderätt, och det under mycket lång tid. De har en god början i sina 34 945 kommuner. Dessa är numera grupperade i större kommungemenskaper. 

Tyvärr har staten inte gjort vad den måste göra ifall den lokala demokratin ska förankras. För det första avskaffa departementen med den statlige prefekten. För det andra avskaffa mängder av föreskrifter för vad som ska göras ute i kommunerna och i de frivilliga sammanslutningarna av kommuner. För det tredje fullt ut införa lokal beskattning så att kommunen finansierar allt den själv gör, utan den minsta ”kommunala utjämning”. 

De franska myndigheterna måste med andra ord se till att servicen inte alls blir ”jämlik” i kommunerna, utan radikalt annorlunda, beroende på vad kommuninvånarna önskar se hända. 

Sverige är här på väg åt motsatt håll. Vi har inte längre 2500 kommuner utan endast 290 stycken. Dessutom har vi inte alls vad som står i vår Regeringsform, 1 kap. 1§, ”kommunal självstyrelse”. Denna formulering är närmast tragikomisk. I 14 kap. 3§ står det nämligen: 

En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. 

Alltså, staten har i Sverige rätt att tvinga kommunerna att göra allt vad staten vill att kommunerna ska göra. Men för att åstadkomma detta ”bör” staten inte utöva mer tvång än som krävs för att kommunerna ska göra vad staten vill. Vad snällt… 

Så medan Frankrike har antagit en början till återgång till kommunalt självstyre, även om den är helt otillräcklig, går Sverige vidare i riktning mot att helt centralstyras från Stockholm. Det tar lång tid att ändra kulturer. Om 50 eller 100 år kommer dock troligen våra svenska barn och barnbarn också ha tappat förmågan till kompromisser och istället stå och kasta sten på ordningsmakten, ”mot” någonting. 

En sak som fransmännen, italienarna, britterna, med flera dock vet, som vi i Sverige bör lära oss av dem, är att våra politiker, i synnerhet riksdag och regering, inte är ”vi” som bestämmer ”tillsammans”. 

I andra länder vet alla och envar att parlament och regering är ”dom”. De må vara folkvalda i fria och allmänna val i en representativ demokrati, men de är ändå makten, ”dom”, ”herrarna”. 

Det största hotet mot både demokrati och frihet (i klassisk liberal, normal bemärkelse) i Sverige är troligen fantasin att Sverige är en demokrati där ”vi” bestämmer ”tillsammans”. Nej, Sverige är en representativ demokrati, inte alls en demokrati. Vi har inte folkstyre. Vi väljer våra ”herrar”, dom styr. Inte vi. 

Vart fjärde år kan vi, i bästa fall, rösta bort den aktuella uppsättningen herrar. Det är gränsen för det folkliga, demokratiska inflytandet i en representativ demokrati. 

Bland annat så länge illusionen fortlever om att vi styr oss själva, tillsammans, sväljer medborgarna i Sverige, till skillnad från de i Frankrike, i princip vilka dumheter som helst. 

Under 1960-talet i Sverige stod befolkningen och tittade på när nästan alla stadskärnor skövlades av herrarna. För det var ju ”vi” som gjorde det trodde medborgarna. Nej, det var dom. 

På samma sätt har dom sedan början av 1960-talet förstört skolan, tillåtit massinvandring av kulturellt inkompatibla befolkningar, infört världens troligen fjantigaste rättsväsende, i princip lagt ner försvaret och lagt ner halva kärnkraften. Med mera. 

Fransmännen behöver lära sig kompromissens och samförståndets konst. Vi svenskar behöver lära oss att inte lika lätt som idag böja oss för herrarna. 

Erik Lidström är Tekn Dr, författare till böckerna Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras och Befriad utbildning – Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande