Gästskribent MATS WALTRÉ: Islams kärna – och Sveriges undergång 

Islam betyder underkastelse, och Jihad är kampen för att bli underkastad. För det s k mindre Jihad är det varje muslims plikt att verka för att hela jorden underkastar sig Allah.  

Och vad har det med Sveriges undergång att göra? Ingenting direkt, men här är det två faktorer som samverkar. En sorts negativ symbios om man vill. Islams utbredning och Sveriges självmordsmarsch hämtar näring från varandra. 

Men låt oss börja från början. Kärnan i Islam är att den ska utbredas till dess alla människor på jorden har underkastat sig, dvs blivit muslimer. Allt sedan Muhammed började föra krig mot Mecka har denna process pågått. Den följer några olika spår 

  1. Militär erövring  
  1. Missionsverksamhet 
  1. Terror 
  1. Demografi 

Militär erövring har vi läst om. Den förefaller tillhöra historien, och den förutsätter dessutom ett kalifat. I den första fasen expanderade islam i Mellanöstern, Persien, norra Afrika och den Iberiska halvön fram till Poitier i södra Frankrike där expansionen till slut stoppades av Karl Martell 10 oktober 732. Återerövringen,  Reconquista, av Spanien tog 750 år och den kan anses avslutad under Isabella och Ferdinand år 1492. 

I nästa fas expanderade det Ottomanska riket och nådde sin största utbredning i slutet av 1500-talet. Wien belägrades dels 1529 och dels 1683 men stod emot. Den ottomanska flottan besegrades i sjöslaget vid Lepanto 1571. Återerövringen av den europeiska delen tog drygt 350 år. Efter första världskriget fick Turkiet (1924) sina nuvarande gränser mot väst. Detta hände alltså för mindre än 100 år sedan. Östra Thrakien inklusive Konstantinopel/Istanbul är alltjämt del av Turkiet. 

Med Europa återerövrat i både sydväst och i öst skulle man kunna tro att Islams utbredning med hjälp av militära erövringar var över. Men nej! Dels därför att islam alltid kommer att ha detta som medel om de rätta förutsättningarna finns, och dels därför att det är bara några år sedan ett nytt kalifat utropades. 

29 juni 2014 utropade Abu Bakr al Baghdadi det nya kalifatet Islamska staten (ISIS/Daesh) som då sträckte sig från Aleppo i Syrien till Diyala i Irak. Baghdadi var kalifen som var ”alla muslimers ledare”. Till skillnad från Al Qaeda var den primära fienden för ISIS apostatiska regeringar i grannskapet, dvs Syrien och Irak. Nu är inte ISIS kvar som stat men själva idén har inte försvunnit. Grupperingar av ISIS verkar alltjämt i Algeriet, Somalien, Moçambique, Sinai och på många andra ställen. 

Missionsverksamhet. Islam har haft relativt stora framgångar med missionerande. För mongolerna konverterade en buddistisk autokrat till islam. Muslimska handelsmän var instrumentella i konverteringen av det som idag är Indonesien (världens mest folkrika muslimska nation). Motsvarande har skett i delar av Afrika. Vad som är notabelt är att Islam har haft svårt att få fäste i områden där kristendom varit stark och levande. 

Terrorverksamhet. Utifrån en idé att eskalera konflikt mellan väst och Islam och på så sätt göra världens muslimer uppmärksamma på att väst är den verkliga fienden, så har olika grupperingar under legitimitet av defensiv Jihad tagit till sig terror som vapen. Terrorvapnet fungerar på flera sätt. Dels så gör det människor rädda och otrygga, vilket avsiktligt tvingar regeringar till mer kontroll och fler säkerhetsrutiner. Det kostar pengar och det gör medborgarna mindre fria. Men – framför allt – det kan utlösa hämndaktioner. Exemplet WTC 11 september 2001!  USA:s reaktion ger två flugor i en smäll.  USA invaderar Afghanistan för att jaga Al Qaeda och Usama bin Laden. Enorma kostnader och en världsvid förbittring bland muslimer. Ödet bjuder här på flera ironier. Den första är att USA slåss mot afghaner som de själva har utbildat och försett med vapen. Det andra är att när man till sist ska stiga av tåget efter 20 år så sluter sig vattnet. Talibanerna tar åter över och USA lämnar miljarder av dollar i militär utrustning efter sig för talibanerna att åtnjuta. 

Demografi. Men nu till mest aktuella faran med islams utbredning. Låt oss återvända till rubriken för denna artikel. Givet tidsperspektiven på islamska erövringar och europeiska återtaganden med flera exempel på tidsspann på mellan 350 och 750 år, så bör ingen tänkande människa underlåta att reflektera över aktörers långsiktiga strategier. 

Här kommer jag låta Sverige få representera kommande – och närliggande – utvecklingar. Men i detta är Sverige bara ett exempel. Sverige är i gott sällskap tillsammans med Tyskland, Belgien, Holland och England och förmodligen också av Norge och Danmark. Om man vill ta marknadsandelar så börjar man gärna där man identifierat att konkurrensen är som svagast. Var är motståndet mot Islam som svagast? Jo, i länder med svag nationell självkänsla och med en befolkning som i huvudsak är sekulär. Länder med stark nationell identitet, som Finland, Polen, Ungern, Slovenien, har mer motståndskraft. Ett land som Grekland som har en lång antagonistisk historia med Islam har också, kan man anta, en viss inympad motståndskraft. Spanien, vars muslimska befolkning på det stora hela har levt parallellt i 500 år, är ett särskilt fall. Hos ett land som Frankrike, som har en kolonial historia med framför allt Algeriet, så finns det öar av klarsyn om Islam. Sen finns det länder som både har en levande kristen tro och nationell identitet. Polen och Portugal och Serbien är bra exempel, och dessa länder är så att säga – för tillfället – dubbelvaccinerade. 

Vad betyder sekulär? Det är något som i en särskild aspekt är ännu starkare än ateism. Det är en apati mot religion. Religion har över huvud taget ingen betydelse i en sekulär människas liv – annat än som ett fenomen man emellanåt noterar. I ett försök att klassificera länders grad av sekularitet placerar sig de skandinaviska länderna och England bland de tio mest sekulariserade länderna på jorden. Bland dessa länder får Sverige högst poäng. Och det som utmärker sekulära samhällen är vaga honnörsord – ”glada ord” – som medmänsklighet, stoppa rasism, demokrati, rättvisa, humanism, feminism, allas lika värde, vi är snälla, goda och toleranta. Med andra ord är det öppna spjäll för all sköns tankebråte att smyga sig in. Försvarslöshet kan man också kalla det. 

De muslimska organisationer som kanske är de mest långsiktiga i dessa avseenden är de så kallade Muslimska brödraskapen. Det mest kända är det ursprungliga, som bildades 1928 i Egypten, och som så när fick makten där med hjälp av USA och president Morsi. Idag finns grenar av brödraskapet i många sammanhang. En hyfsad genomgång finns i en FOI-rapport från 2018.  

PÅ 1950-talet började medlemmar i det Muslimska Brödraskapet anlända till Europa som flyktingar. Sedan följde studenter. Under 1980- och 1990-talen grundades organisationer. Strategin är att komma, växa genom flyktingströmmar och födelsetal. Vid en viss tidpunkt bilda organisationer under andra namn, infiltrera politiska organisationer för att sedan också bilda egna partier med krav på respekt för sharia. I slutändan är målet att omvandla de länder man verkat i till muslimska länder där sharia råder. 

Ett litet stickspår innan vi återvänder till Sverige. Saudiarabien ensamt har finansierat tusentals moskéer i Europa och Nordamerika. Uppskattningen av antalet flyktingar man tagit emot skiftar mellan 117 och 561  – och det över en tioårsperiod.  Och det förblir förbjudet att bygga en kyrka i landet. 

Sveriges undergång är en kompott av själlöshet, brist på klarsyn och brist på politikers beslutsförmåga. De frågor politiker till slut tar upp kommer som reaktioner. Oj, elen är slut. Vi behöver kärnkraft. Oj, så många skjutningar. Så kan vi inte ha det. Det är oacceptabelt. Oj, så stor migrationen är. Vi klarar det inte. Det ska vi utreda. 2025 kommer vi vara redo för att ta bort ett av skälen för anhöriginvandring. Men, så klart, vi är lojala mot EU:s kvotflyktingnivåer. Och så vidare. Politiker – alla schatteringar – backar med rumpan in i framtiden. Man tror att allt handlar om mjuka kompromisser. 

Folkräkningen 1930 gav att det fanns 15 muslimer (eller anhängare av annan asiatisk religion) i Sverige. 1946 hade SvD en artikel om att Stockholms åtta muslimer skulle fira ramadan. 1953 fanns det c:a 500 muslimer i landet. 1980 identifierade sig knappt 0,5 % av befolkningen som muslimer. 2016 är det 810 000 personer, vilket ger 8,1 % av befolkningen. Endast Frankrike och Bulgarien hade då en större andel muslimer. Vad är då prognosen? PEW Research gjorde 2017 scenarier för europeiska länders växande muslimska befolkning. Det första scenariet var nollinvandring, det andra måttlig migration och det tredje en migration som präglades av stora strömmar. I nollscenariet hade andelen muslimer växt till 11,1% i Sverige till 2050. 

2015 tog Sverige emot 163 000 människor. Därefter har allt fler politiker sagt att dessa siffror kan landet inte tåla. Det ger ett intryck att strömmarna har minskat kraftigt sedan dess. Men så är inte fallet. 2021 beviljades omkring 95 000 människor uppehållstillstånd. Hälften av dessa är anhöriginvandring. Tillstånden som berodde på asylskäl var drygt 11 000. Det nya normala är alltså 60 000 personer per år. Det antyder en rätt stark fortsatt migration. Redan i PEW Researchs medelscenarie ståtar Sverige med Europas högsta andel muslimska befolkning 2050 (20,5%). I det högsta scenariet är Sverige överlägsen etta. Jag vet inte om man tar hänsyn till födelsetal, men hur ska man kunna tro att ett land där samtliga åtta riksdagspartier ställer sig bakom att utreda huruvida rätten till att döda foster ska skrivas in i grundlagen, hur ska man kunna tro att en sådan kultur har överlevnadskraft. I en annan analys räknar man med att Sverige blir det första landet i Europa (efter Cypern) som kan få muslimsk majoritet. Dystra prognoser alltså. 

Föreställ er att Isabella av Kastillien hade varit Margot Wallström. Hade det blivit något av Spaniens Reconquista då? Det muslimska brödraskapet ser att västs folk är nästa erövring. Och man börjar med de lägst hängande frukterna. Det muslimska brödraskapet betraktar med ett roat leende västs allt mer vittrande och splittrande värderingar. De ser en impotent västerländsk kultur och de ser med lugn tillförsikt framtiden an. ”Resten av världen får vi ta sen.” 

VINJETTBILD: Slaget vid Potiers år 732. Målning av Charles de Steuben (1788-1856)

Mats Waltré är poet och intellektuellt brinner han för att skingra något av samtidens dimmor. Han är född i Stockholm och yrkesmässigt har han arbetat med forskning i olika roller. I vuxen ålder konverterade han till katolicism. Lite av hans tankar, prosa och poesi återfinns på www.matswaltre.se. 

Gästskribent