PATRIK ENGELLAU: Drivkrafter

För ett tag sedan skrev jag en artikel där jag avsiktligt inte fattade allt det smarta som en hel smart värld av hyllade forskare och tjänstemän anser vara så uppenbart, självklart och till full evidens bevisat att den som inte hänger med på allt antingen är dum i huvudet eller en rysk fejknjusare. I det här fallet handlade det om hur vetenskapen ser på fotosyntesen, om den biologiska processen fortfarande har kraften att förvandla koldioxid till gröna växter (vilket vore bra) eller om den har gått i baklås och på något vis suger ut kolsänkorna ur växterna och sprider kolet i atmosfären (vilket vore trist).

Det där med att vara lite dum är för övrigt inte alls så dumt, det upptäckte jag tidigt i livet. De flesta människor vill nämligen hållas för intelligenta. En bra metod att bevisa sin begåvning är att snacka bort andra människor som då för det mesta inte vill erkänna att de är bortsnackade eftersom det vore detsamma som att erkänna sig slagen i intelligenstävlingen. Titta på ljushuvuden som utan att begripa den diskuterade frågan står och duellerar med varandra för att försöka sätta in avgörande vassa stötar som får den andra kontrahenten att tystna och därmed acceptera sitt intellektuella nederlag!

I sådana lägen kan det vara fördelaktigt att liksom Nalle Puh förklara sig vara en björn med en mycket liten hjärna. Spänningarna släpper. Den som eventuellt begripit något – vilket man som åskådare inte ska räkna med – får tillfälle att manifestera sin kompetens medan de andra efter några kontrollfrågor enkelt förpassas till pretentiösernas krets. Jag tror att Nalle Puh-strategin skapar betydligt mer vetenskaplig nytta för världen än de för det mesta lönlös fäktningsövningarna.

Den aktuella frågan om fotosyntesen kokade mer konkret ned till om den för trettio, fyrtio år sedan så fruktade ökenutbredningen var äkta vara eller något alarmistiskt påhitt. När jag vid det laget började arbeta i biståndsbranschen kunde man knappt tala om annat än Sahelområdets expansion (plus överbefolkningen, förstås). Hur kunde detta bli ett så vinnande koncept?

Björn Gillberg, vars hånskratt mot mänsklig dumhet alltid piggar upp, satte mig på spåren till ett samtida radioprogram där professor Ulf Helldén redovisade sin forskning som tvärtemot den etablerade goda smaken kommit fram till att öknarna i själv verket krympte och gradvis började grönska. Hur skulle då den, som det verkade, målmedvetna och genomarbetade men helt falska etablerade förklaringen kunna förstås?

Det var just i det här fallet inte så mycket forskarna som hade fört världen bakom ljuset, upplyste Helldén, utan de politiska krafterna i form av 77-gruppen av utvecklingsländer inom FN som förstått att organisera först sig i enlighet med det nyupptäckta lidandet ökenutbredning och på den grunden ville tigga till sig mer bistånd av de rika länderna. (Denna gambit blev så framgångsrik och därmed populär att gruppen nu har 132 u-länder som medlemmar. Under rubriken ”Verksamheter” på organisationens hemsida redovisas en större konferens om året i intressanta resmål såsom Buenos Aires, Brasilia, Jakarta, Caracas och New York, överallt orter där öknarna sprider sig lavinartat. Hur skulle en så viktig organisation kunna påverkas av att en svensk professor emeritus kommit fram till att öknarna tvärtemot en överlevande missuppfattning från 1970-talet faktiskt grönskar?)

Därmed har jag nått min sorgliga slutsats som sammanfaller med Goethes talesätt att ”Man merkt die Absicht und man ist verstimmt”. Samtiden är knökfull med hajpade projekt vars uppgift sägs vara att rädda världen och människorna. Alla kostar växande, snart sagt oändliga, summor pengar och inget tycks bygga på den sortens genomarbetade och trovärdiga argumentation som skulle kunna övertyga Nalle Puh. Dit hör till exempel klimatkrisen, industriklivet, socialpolitiken, skolans utveckling, kampen mot gängbrottsligheten, de mänskliga rättigheterna och den statliga värdegrunden. Trots allt är det ganska få som tjänar på den här ruljangsen. Varför går vi då med på att betala?

Det är en banal fråga på Nalle Puhs nivå. Men jag tror inte ens han skulle kunna begripa.

Patrik Engellau