En av många fördelar med att ha hund är att man kommer ut och får frisk luft varje dag, och att man också träffar många människor på sina promenader. Varje enskilt samtal, hur kort det än må vara, är intressant därför att det ger en indikation på hur det står till med folket. I över 30 år har jag bott här och många av de här människorna har jag känt nästan lika länge. Och jag vågar påstå att väldigt många mår väldigt dåligt – och att det det är politikerväldets fel.

Samtalen kan te sig lite olika. Igår mötte jag en kvinna som jag stöter ihop med några gånger om året, och det var närmast chockartat att se hur mycket mer frustrerad hon var över samhällets förfall denna gång än någonsin tidigare.

”Jag klarar knappt av att slå på nyheterna längre ens, de bara frossar i elände. Alltså, dessa rubriker… Det är virussmittor hit och klimatkatastrofer dit. Snösmockor och elchocker. Varenda omslag i vädret är ett tecken på klimatkris. Domedagen är över oss. Det verkar i alla fall vara det budskap de vill framföra.” sa hon.

Hon hade just sett ett inslag på Expressen TV, där den pågående stormen i Kalifornien omnämnts som ”en av de dödligaste katastroferna i Kaliforniens historia”.

”Det är klart att det är en jättekatastrof, jag tror att 18 personer dött. Och det är hemskt! Men det måste väl ha förekommit ännu mycket värre katastrofer i denna stora delstats historia?”

Jo, nickade jag, det tycker man ju.

”Det känns som om alla medier strävar efter att beskriva varenda väderrelaterat fenomen som det dödligaste och värsta någonsin. De verkar inte räkna med sånt som hände typ före 2000 utan tar bara med sånt som hänt efter att man började prata om klimatkrisen” menade hon.

Sen kom vi in på de höga elpriserna.

”Sverige har exporterat rekordmycket el 2022 men själva har vi elbrist. Det spelar ingen roll hur många gånger jag får förklarat för mig att det där är olika saker, jag fattar det inte i alla fall.” sa hon uppgivet. Fast sen rättade hon sig själv:

”Eller fattar gör jag väl. Jag fattar att staten har förbundit sig att exportera el på medborgarnas bekostnad. Men jag har förbannat svårt att acceptera det.”

Jag höll med henne. Det är inte helt lätt att förstå och acceptera att elexporten drar in miljarder till stat och elbolag medan verklighetens folk blir allt fattigare.

”Hur mycket el ska vi spara?” undrade hon. ”Med tanke på alla nyhetsinslag om folk som lever utan både el och varmvatten kan man tro att det är det som är idealet. Som om alla har möjlighet att göra det.”

Själv äger hon en liten stuga – ett gammalt ärvt soldattorp – som hon inte längre vet om hon har råd att behålla.

”Jag måste ha underhållsvärme på under vintern, inte mycket alls men så pass att det inte ska bli skador. Fast det fungerar inte längre, inte som det varit med elpriserna senaste året”, sa hon.

Hennes förtvivlan var nattsvart – på grund av en illa skött energipolitik kan hon tvingas antingen sälja det torp som funnits i släkten sedan de indelta soldaternas tid, alternativt låta det stå nerkylt med allt vad det kan innebära av förfall.

”Hur är det möjligt?” säger hon gång på gång. ”Hur är det möjligt? I Sverige? Vi hade ju inte behövt ha det så här!”

Nej, höll jag med och tänkte på den huvudlösa energipolitiken som nu gör oerhört många medborgare fattiga. Om vi hade följt andra EU-länder, som Danmark, Portugal med flera, och ändrat energiprismodellen så att hushåll och småföretag skonats lite mer, skulle människor som min vän kunnat känna en smula tillförsikt och framtidstro. Men Sverige är nu en gång Sverige. Medborgarna, skattebetalarna, de små människorna och de små företagen – de ska bara mjölkas och mjölkas.

”Snart måste vi väl flytta ut i tält i skogen för att inte bli anklagade för att förstöra framtiden och för att slösa med el. Helst ska vi väl sluta andas också.”

Vi skildes åt med ganska ansträngt leende. Och strax därefter mötte jag en annan bekant. Behöver jag säga att vårt samtal inte skilde sig så där väldigt mycket från det första?