PATRIK ENGELLAU: Robert Michels – igen!

Den tyske sociologen Robert Michels (bilden) som jag skrivit åtskilliga gånger om, kanske till leda, slutar aldrig att fascinera mig och därför ska han få en text till. Han är enligt min mening en av de största filosoferna på sitt vetenskapsområde. Han var elev till nestorn Max Weber. Tillsammans gav de ut en vetenskaplig tidskrift. Han är numera till skillnad från den hyllade Weber helt bortglömd vilket nog har sina randiga skäl till vilka jag återkommer.

År 1911, vid trettiofem års ålder publicerade han en avhandling med den klatschiga och publikdragande titeln Zur Soziologie des Parteiwesens in der modernen Demokratie. Untersuchungen über die oligarchischen Tendenzen des Gruppenlebens i vilken hans mest berömda sociologiska idé – som han kallar Oligarkins järnlag – presenteras. Järnlagen förklarar sammanfattningsvis att alla medlemsstyrda organisationer för eller senare kommer att hamna under kontroll av de heltidsanställda administratörer som ursprungligen anlitades för att avlasta medlemmarna. En anmärkningsvärd detalj är att Michels formulerade järnlagen, som sedermera visat sig vara en tämligen allmängiltig just järnlag, på grundval av utvecklingen inom en enda organisation, nämligen det tyska socialdemokratiska partiet.

Michels analys kan sammanfattas i sex punkter:

1) Han konstaterar att ”demokrati är otänkbart utan organisation” och att medlemmarna i en organisation med nödvändighet måste överlåta ansvaret för den löpande verksamheten åt representanter eller ombud. Annars blir det inget gjort.

2) Michels menar att ledarna, det vill säga ”representanterna eller ombuden”, till en början är ”massans tjänare… (medlemmarnas) stora massa är allsmäktig i förhållande till sina ledare”.

3) Ledningen, hävdar Michels, tvingas bli alltmer professionell. ”Den tekniska specialiseringen som ofrånkomlig följd av en stor organisation nödvändiggör vad som brukar kallas en sakkunnig ledning. Därför kommer den beslutsfattande myndigheten mer och mer att betraktas som speciellt åliggande ledningen och läggs mer och mer i ledarnas händer, medan medlemmarna får allt mindre att säga till om.

Det är knappast någon tvekan – skrev jag apropå detta i historieboken På spaning efter Moder Sveas själ som jag publicerade 1987 – om att denna utveckling som enligt Michels är lagbunden, inträffat även i svenska organisationer. Publicisten Herbert Tingsten konstaterade i en skrift från 1960 att ”i den framgångsrika välfärdsdemokratin… överförs produktionen av politiska krav nästan helt från menige man till partibyråkraterna, som har tillräcklig faktisk överblick och tillräcklig expertis för att uppfinna reformkrav och bedöma deras sakliga och politiska effekt”. Historikern Alf Åberg uttrycker samma sak med avseende på folkrörelserna: ”Omkring 1920 förvandlades de tidigare spontana och mångskiftande folkrörelserna till fast etablerade, byråkratiska organisationer.”

4) Ledningen kommer därmed att bli en från massan delvis isolerad elit. ”Detta får till följd att ledarna, som till en början bara hade att verkställa massans beslut, snart frigör sig från massan och dess kontroll… Organisationsapparaten utgör visserligen en ryggrad men leder till betänkliga förändringar i den organiserade medlemsskaran. Den kastar om förhållandet mellan ledarna och de ledda. Organisationer… delas i en minoritet av ledare och en majoritet av ledda.

5) Denna elit blir alltmer konservativ i bemärkelsen systembevarande. ”Makten är alltid konservativ.” Den som fått ansvar för och lever på toppen av en organisation eller ett system kommer oundvikligen att försvara dess intressen. På så vis har organisationsledningen en tendens att gradvis glömma de ursprungliga syftena för vilka organisationen eller systemet inrättades och sätta apparatens egenintressen i förgrunden. ”Från att ha varit ett medel har organisationen således övergått till att bli ett mål.”

6) Denna utveckling påverkar debatten i systemet. Den politiska kampen gäller organisationer snarare än idéer, och innehållet i organisationernas budskap blir otydligt för medlemmar och medborgare. ”Ju större organisationen blir, desto omöjligare blir kampen för de höga principerna. Vi kan lätt se hos våra dagars demokratiska partier, att de stora meningsmotsättningarna i allt mindre grad gäller idéerna. Kampen för inte längre med ideologiska vapen utan övergår alltmer till en personstrid med okvädningsord som vapen tills den avgörs med ytliga argument.”

Det är klart att politiska partier, som leds av personer som precis som Michels så avslöjande förklarar har usurperat makten från medlemmarna, tar avstånd från sådana tankar. Och ju mer makt dessa politiker får över samhället desto mindre blir sannolikheten att Oligarkins järnlag ska bli obligatorisk kurslitteratur inom statsvetenskapen på svenska högre lärosäten.

Sedan var det en genant detalj. År 1924 blev Michels medlem i Mussolinis fascistiska parti. Han föreställde sig att Mussolinis karisma och direkta kontakt med folket skulle möjliggöra ett styre baserat på de lägre samhällsklasserna engagemang utan inblandning av en klass av byråkrater.

Patrik Engellau