Den nya borgerliga regeringen kommer att minska SIDA:s budget och därmed det så kallade u-landsbiståndet från 1 % av BNP till cirka 0,8 %. Biståndet uppgår idag till drygt 50 miljarder och det är inte en dag för tidigt att skärskåda det. Sida saknar nämligen administrativ kapacitet att hantera de enorma beloppen och har löst dilemmat på två sätt. Det ena är att ge stora delar till FN, det andra är att nästan hälften av biståndsprojekten inte ens drivs av Sida utan av enskilda aktivistiska vänsterorganisationer utan demokratisk insyn som Forum, Concord, Diakonia, RFSU, Världsnaturfonden, Svenska kyrkan och LO.

Beträffande FN hävdar förre Sida-chefen Bo Göransson att Sida inte ens kontrollerar hur pengarna i FN spenderas . En färsk rapport från Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, visar dessutom att bara 20 procent av Sidas biståndsprojekt lever vidare när Sida slutar att finansiera dem. Landet i fråga är inte särskilt intresserat av att driva det vidare. Vi ville granska hållbarheten eftersom bistånd ges för att skapa någonting bestående, men vad vi fann var bristande hållbarhet, konstaterar Expertgruppen.  

Riksrevisionen har nyligen granskat huruvida Sida har förutsättningar för effektiva val av dessa samarbetspartner och biståndsformerna i allmänhet. SIDA:s officiella mål är att minska fattigdom, öka jämställdhet och demokrati samt humanitär hjälp och numera även att ”jobba” med klimatfrågor. Riksrevisionens kritik har varit skarp, om än inlindad i vackra fraser och allmänt snömos som att Sida behöver bli bättre på att redovisa prioriteringar i sin verksamhet så att det blir tydligt vad som motiverat val av samarbetspartner. Det är inget principiellt fel med u-hjälp, framför allt inte humanitär hjälp vid naturkatastrofer. Problemet är att hjälpen inte når fram eller uppnår dess syften som att bekämpa fattigdom och främja demokrati. I stället göder den diktaturer som Palestina (en halv miljard kronor per år) och kleptomanistater som Zimbabwe. I vissa fall är hjälpen till och med skadlig. 

U-landshjälp såg dagens ljus efter andra världskriget. Afrikas nya nationer skulle industrialiseras och befolkningen utbildas. För de före detta kolonialmakterna i Europa blev u-hjälpen dessutom ett sätt att behålla en viss kontroll över sina forna kolonier, medan i USA:s fall u-hjälpen blev en bricka i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen. En som hävdat att u-hjälpen varit förödande skadlig är den svarta afrikanska (från Zambia) nationalekonomen Dambisa Moyo i sin bok Dead Aid. Hennes CV är imponerande: en Master från Harvard och en PhD från Oxford samt arbete på både Världsbanken och Goldman Sachs. 

Till skillnad från till exempel Marshallhjälpen (till Europa) efter WWII till blev u-hjälpen till Afrikas länder inte tidsbegränsad. Den kom dock, i teorin i alla fall, med villkor som bland annat främjandet av mänskliga rättigheter och demokratiuppbyggande. Dessa villkor har dock nästan helt förbisetts av både givar- och mottagarländerna. I stället har det skapats en anmärkningsvärt hög korruption och dåligt fungerande stater. Idag har nästan alla afrikanska stater en sak gemensamt – de är fortfarande beroende av u-hjälp. Vissa afrikanska ledare har kommit att betrakta u-hjälp som en permanent, pålitlig och konstant källa till inkomst vilket har tagit bort incitamenten till att utveckla länderna. Hjälpen är, enligt Moyo, inte längre del av lösningen, utan del av problemet. Det är den som är problemet. 

En av anledningarna till att u-hjälp fortfarande betalas ut, trots bevis på korruption, är internationella samfundets och givarländernas byråkrater, typ svenska SIDA. På Världsbanken, IMF, ideella organisationer/NGO, FN:s olika organisationer och nationella biståndsorgan arbetar, enligt Moyo, upp till 500 000 personer. För alla dessa människor är bidragsindustrin deras livsuppehälle liksom för byråkrater och politiker i mottagarländerna. Bidrag är organisationernas modersmjölk och budgeterade bidrag som inte betalas ut innebär att nästa års budget minskar, något som Sida kommits på med att göra, det vill säga vräka ut bidrag mot årets slut. Bidrag har betalats ut även till de mest korrumperade och odemokratiska länderna, som i och för sig (eller just därför) är de fattigaste och genom fattigdomen mest meriterade för bistånd. 

Enligt Moyo har olika Världsbanksrapporter visat att mer än 70 procent av bidragen gått till länder som varit sämst med att uppfylla kraven på redovisning, mänskliga rättigheter och demokratiuppbyggnad. Kanske har givarländernas bidragsindustriella komplex större behov att ge bidrag än länderna som tar emot dem. Det lär vara så att kanske hälften av Afrikas bidrag stjäls via korruption och försvinner till konton i skatteparadis. Upp till 300 miljarder USD, enligt Moyo, lär de senaste decennierna ha delats ut till Afrikas länder utan några synbara resultat. 

Den f d brittiska ambassadören i Kenya, Sir Edward Glay, kritiserade 2004 landets enorma korruption och sade att ministrar ”were eating like gluttons and vomiting on the shoes of the foreign donors”. Och nationalekonomen Peter Bauer, från London School of Economics, hävdar att u-hjälp innebär “taxing the poor in the rich countries to give to the rich in the poor countries”. 

Men det är inte bara Moyo som är kritisk till u-hjälp. Vissa afrikanska ledare har insett att bidragslinjen inte alltid är rätt väg att gå. Ghanas president Akufo-Addo, till exempel, konfronterade nyligen Frankrikes president Emmanuel Macron (som lär ha sett påtagligt nervös ut) under ett statsbesök i Ghana 2017). Akufo-Addo sade vänligt men bestämt att Afrika inte behöver Frankrikes eller EU:s stöd eller inblandning utan Afrika måste få bygga sin egen framtid. 

Så vad är lösningen? Skall väst sluta med u-hjälp, förutom möjligen katastrofhjälp? Inte nödvändigtvis. Enligt Moyo är bästa sättet att hjälpa utvecklingsländerna genom att minska tullar, kvoter (och subventioner på västs jordbruksprodukter) på det som de är duktiga på; textilier, jordbruksprodukter och lädervaror. Vidare bör Afrikas stater förlita sig mindre på bidrag, som delvis göder korruptionen, och mer på lån från den internationella finansmarknaden. Man kan nämligen lura bidragsgivarna (genom att inte uppfylla villkor respektive att inte redovisa) gång på gång men långivarna bara en gång. 

Utvecklingsländerna måste vidare strama upp sina lagar vad gäller villkoren för näringslivet. Byråkratin och vidhängande korruption måste minska. Vidare måste skyddet för privat egendom stärkas och invånarna i slumområden kunna få lagfart på sina täppor så att de kan belåna och rusta upp bostäderna.  

Om inte i-länderna omdisponerar bidragen, utvecklingsländerna inte vänjs av med bidrag, inte minskar korruptionen (som ledarna delvis är orsaken till), kommer Afrikas länder fortsätta att vara misskötta och dysfunktionella. Om ingen förändring sker lär arbetslösheten öka, utbildning och sjukvård fallera, framtidstron bland medborgarna försvinna och anslutningen till extremistiska grupper öka. Resultatet blir att massutvandringen till Europa fortsätter. Afrika har en explosiv folkökning och den beräknas bli fördubblad under de närmaste decennierna med följd att ännu fler migranter än idag söker sig till Europa.  

Kanske har vi bara sett början på migrationen. Den okontrollerade, naiva och ineffektiva u-hjälpen är delvis skuld till detta.