I måndags blev jag tillfrågad om vem som skulle vinna valet, Magdalena Anderssons gäng eller Ulf Kristerssons. Jag skruvade på mig och visste inte vad jag skulle svara. Till slut kom jag fram till att jag trodde att Andersson skulle ta hem segern. Det kändes så.

Men nu har det gått en omvälvande vecka. Mot min vana har jag tittat på flera politikerdrabbningar på teve. Något stort verkar ha hänt. Ulf Kristersson har spottat upp sig rejält. Tillsammans med Jimmie Åkesson har han delat ut råsop efter råsop mot statsministern som stått och sett groggy ut som efter slag i solar plexus. När hon berett sig för att ge tillbaka efter oppositionens attacker har hon stått stilla i flera sekunder och svalt för att samla sig och sedan sagt något oinspirerat och ofta ovidkommande.

Man tycker nästan synd om henne. Hur skulle hon kunna ta sig ur det enkla grundfaktum som oppositionen faktiskt lyckats artikulera, nämligen att allt det som valet kommit att handla om – särskilt sedan den katastrofala energisituationen nyligen blivit en avgörande fråga – så uppenbart är hennes eget och hennes företrädares fel. De har haft åtta år på sig att försöka styra Sverige rätt utan att lyckas på någon enda punkt. Allt har gått åt fel håll. Kriminaliteten ökar, skolresultaten försämras, ingen försvarar längre invandringspolitiken (och Morgan Johansson hålls borta från tevekamerorna), miljöpolitiken framstår allt tydligare som ett samhällsfarligt misslyckande.

Andersson måste själv vara medveten om detta. Det är väl därför hon bleknar och sväljer medan hon som en jagad räv desperat letar efter en flyktväg från sitt attackerade gryt. Om hon kunnat vara ärlig hade hon sagt att det beror på att socialdemokraterna för att hålla sig kvar vid makten varit tvingade att ge det verklighetsfrämmande miljöpartiet frihet att med sin klimatalarmistiska politik göra hela landet till en grön lekstuga. Men det kunde hon förstås inte säga. Det återstod inget annat än att blekna och svälja och försöka sig på förtvivlade undanflykter.

Jag tror inte så mycket på Kristerssons gäng. I den mån de har vaknat så har de vaknat för sent. De visar inga tecken på att förstå hur stora problem landet har. De har ingen aning om vilka svåra politiska strider som måste utkämpas av den som vill besegra den förödande politiska korrekthet som trots svaga tecken på tillnyktring hos oppositionen fortfarande styr det svenska tänkandet. Det arbete som en ny regering står inför är enormt.