BIRGITTA SPARF: Vem bär ansvaret?

Våra främsta medier, som statsmedierna SR och SVT, men även våra största och mest lästa tidningar, har fram tills nyligen helt och hållet sjungit massinvandringens lov. Nu börjar verkligheten långsamt sippra in även på dessa nyhetsredaktioner.

Rapporteringen har förändrats i takt med att det inte längre går att förneka den hemska verkligheten ute i våra utanförskapsområden. Därför har rapporteringen övergått från obrutet positiva tongångar till anklagelser riktade mot kommunerna för den uteblivna integrationen.

Här är det främst vi socionomer inom socialtjänsten som sätts på de anklagades bänk. Men även skolan får sin släng av sleven. Det är vi som nesligen har misslyckats med integrationen, inga andra. Och framför allt inte de inflyttade själva.

När jag som nykläckt socionom 1997 började jobba inom socialtjänsten med socialbidrag i olika utanförskapsområden runt om i Storstockholm var situationen redan då katastrofal. Och om det var katastrof redan då har jag svårt att sätta ord på de förhållanden som råder där i dag, utan att bli anklagad för att överdriva.

För ett år sedan sköts polisen Andreas Danman till döds under upplopp i Biskopsgården i Göteborg. I SVT Nyheter får vi veta att den somaliska mamma, vars 17-årige son dödade Danman, har startat en förening som heter ”Folkets haverikommission”. Denna förening har nu släppt en rapport där utanförskapsbarnens mammor får klaga över hur lite det svenska samhället har gjort för dem.

Den allmänna uppfattningen i rapporten verkar vara att de är bortglömda, de är hjälplösa och maktlösa. Vissa har fått hjälp från samhället men andra får ingen hjälp alls. Den strikt beslöjade mamman till den 17-årige polismördaren klagar över det svenska samhällets alla brister på följande sätt, på somaliska:

– Jag är en person som inte ger sig så lätt. Om jag varit född här, om jag varit svensk hade jag fått hjälp. Men jag fick inte det därför att jag är muslim och svart.

Den bekymrade reportern frågar:

– Vad hade du velat ha för hjälp?

– Jag hade velat att min son skulle välja rätt väg och utbilda sig. Jag ville att han skulle utbilda sig och få ett bra umgänge. Men han hamnade i fel sällskap. Jag har sökt hjälp men inte fått någon.

– Många kanske tycker att du skyller allt på samhället. Vad har du själv försökt som mamma?

– Jag skyller inte på samhället. Jag är en flykting, en gäst i det här landet. /… / Jag försökte vara överallt och hålla koll. Jag vände mig till skolan, föreningar, socialen. Jag fick inte hjälp som mamma att ta hand om min son.

Vidare om föreningens rapport:

”Rapporten mynnar ut i två konkreta uppmaningar till politikerna i Göteborg: att kommunens högsta ledning ska ta ett ansvar för förändring och att bostadsbolagen ska underlätta byten av lägenhet.

Det senare förslaget kommer nu kommunalrådet Nina Miskovsky (M), som har ansvar för sociala frågor, att utreda.

– Vi får titta på om det är möjligt rent juridiskt, efter semestrarna.

– Vad mer tar du till dig från rapporten?

– Det som slog mig när jag läste var vikten av det egna ansvaret. Det går inte bara att tro att samhället ska ordna allt utan vi måste göra det tillsammans.”

För detta uttalande har Miskovsky fått mycket beröm från de som i likhet med mig är kritiska till samhällsutvecklingen. Det har även TV-reportern fått, som också dristade sig till att ta upp det egna ansvaret. Är det då inte dags att vi alla börjar applådera?!

Tyvärr inte, enligt mig. Vilka är det vi ska utkräva eget ansvar från?

Är det från alla de somaliska mammor som vi i tiotusental har beamat ner från Somalia till utanförskapsområden som Biskopsgården, Tensta-Rinkeby, Tjärna Ängar och överallt annars i landet?

Varav de flesta är lågutbildade och inte så få är analfabeter. De kommer från klankulturer och har ingen som helst kunskap om vad en fri, sekulär, demokratisk och jämlik stat i västvärlden är.

Här i Sverige har man från stat och kommun från dag ett hällt pengar över dem och förklarat att här har de rätt att föda hur många barn som helst, och få ständigt ökade bidrag i takt med den växande barnaskaran. Utan att de ens behöver lära sig det svenska språket, förstå det svenska samhället och framförallt inte vårt utbildningssystem.

Vem som helst begriper att det leder till en oundviklig katastrof att låta massor av människor från oroliga, våldsamma och strikt muslimska totalitära regimer och kulturer flytta till Sverige med sådana villkor. För detta behövs ingen högre akademisk samhällsutbildning, enbart sunt förnuft.

Än en gång kommer somalierna i blickpunkten, trots att de inte är ensamma om de uppfattningar de ständigt exponerar i offentligheten. Samma förhållanden gäller för syrier, irakier, kongoleser och många, många fler.

Jag säger absolut inte att vi inte ska utkräva ett eget ansvar från samtliga som flyttat hit och får ta del av vår välfärd. Jag säger bara att det är väldigt svårt att göra det, när de till allra största delen enbart blivit upplysta om sina rättigheter och väldigt lite om sina skyldigheter. I ett samhällssystem vars uppbyggnad de inte alls förstår.

Det är våra styrande politiker som bär huvudansvaret. Nu som alltid!

Birgitta Sparf