PATRIK ENGELLAU: Är det folket, politikerna eller globalisterna som styr Sverige?

Rubrikens fråga är inte trivial utan borde diskuteras med stort allvar. (Utvikning: Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att svenskar över huvud taget är svaga på seriösa diskussioner i allvarliga frågor. Hennes paradexempel är att Brasilien under evigheter har resonerat om varför landet på det hela taget är underutvecklat medan svenskarna egentligen aldrig tagit sig an frågan varför Sverige på så kort tid med början kring förra sekelskiftet utvecklade sig från Europas fattigaste till världens tredje eller fjärde rikaste land. En magisk resa som vi faktiskt inte besvärar oss med att analysera. Där måste jag ge henne rätt.)

Det finns tre alternativa stora berättelser som svar på frågan. Den första är den av staten anbefallda och av skolorna utlärda demokratiska standardberättelsen. Den avbildar de förhållanden som gällde fram till sextiotalet eller däromkring när det fanns politiska partier som var kongruenta med sina väljarunderlag, när medborgarna personligen engagerade sig i politiken – exempelvis genom att bli partimedlemmar, gå på politiska möten och framföra åsikter eller till och med pretendera på valbar plats fastän de inte tillhörde partiets härskande elit – och när de valda ombuden faktiskt var beroende av sin väljarkår. Det var ett politiskt landskap som erfarna politiker som Olle Wästberg kan skriva sympatiskt tillbakablickande böcker om i hopp om att situationen ska kunna återskapas (vilket jag också skulle önska).

Den andra berättelsen är min egen. Den bygger exempelvis på Robert Michels gamla teorier om Oligarkins järnlag och på min tolkning av vad Sokrates hade att säga om demokratins framtid, nämligen att den skulle gå under för att alla medborgare vill maximera sin frihet och sitt självförverkligande i stället för att ta ansvar och respektera hävdvunna plikter. Enligt min berättelse har politiken blivit en profession för en liten grupp yrkespersoner som knappt kan särskiljas från varandra oavsett parti, som med hjälp av partistöd och annat i stort sett gjort sig oberoende av medborgarna, som kontrollerar staten, som härskar med stöd av en stor skara offentliganställda tjänstemän och som legitimerar sitt herravälde med hänvisning till påstådda framgångar för det politikerstyrda välfärdsindustriella komplexet samt till ett antal halvt religiösa dogmer som brukar kallas värdegrunden eller det politiskt korrekta tänkandet.

Den tredje berättelsen har vuxit sig stark under de senaste decennierna. Den går ut på att Sverige i verkligheten styrs av globala krafter med säte utanför nationen. Till dessa krafter hör exempelvis World Economic Forum, FN, EU, USA:s kapitalistiska härskarklass inklusive Bill Gates samt olika inflytelserika tankesmedjor som Bilderberggruppen och Aspen Institute (vars nordiska kontor jag en gång varit chef för).

Det vore oförsiktigt att förneka de globalistiska krafternas existens och enorma makt. Ungefär hälften av de lagar som riksdagen årligen antar handlar om att införliva EU-beslut i vår nationella lagstiftning. Utan att ha deltagit i den processen annat än som bekymrad iakttagare och som företagare som hunsats av stora lass av EU-paragrafer har jag skaffat mig uppfattningen att den svenska riksdagen i stort sett agerar transportkompani – allt i enlighet med det etablerade regelverket förstås – åt ett mäktigt europeiskt byråkratstyre som Sverige väljer att lyda eftersom det svenska politikerväldet anser att fördelarna överväger nackdelarna.

Trots detta vill jag inte ansluta mig till uppfattningen att globalisterna i verkligheten styr Sverige. Hur lydigt och eftergivet Sverige än visar sig vara mot internationella intressen – som exempelvis när vi subventionerar av kinesiska staten ägda havsbaserade vindkraftverk som sedan kan sälja strömmen till internationellt marknadspris eller när vi utan egen nytta rabatterar elen till nätjättarnas serverhallar runt om i Sverige – är besluten våra egna. Att många globalistvänliga svenska beslut är dumma betyder inte att våra politiska församlingar inte frivilligt antagit dem.

Den som vill komma till rätta med situationen kan inte, enligt min uppfattning, nöja sig med att skylla på globalismen. Svenska folket har inget inflytande över de globalistiska krafterna. Vi har inte röstat fram dem i någon demokratiskt acceptabel ordning och vi kan inte anfalla dem med jaktflyg och stridsvagnar. Inför deras makt är vi hjälplösa så länge våra politiska ombud glatt gör dem till viljes.

Men våra politiska ombud rår vi faktiskt över. Sverige har en demokratisk ordning. Det är svenska folket som tillsätter riksdagen och de kommunala styrande församlingarna (samt de regionala hur mycket jag än ogillar att kalla landstingen för regioner). De som skyller allt ont på globalistiska krafter och glömmer bort det egna, svenska politiska ansvaret gör sig själv maktlös eftersom han därmed avhänder sig nästan alla instrument att själv påverka skeendena. (Han kan förstås skriva ilskna insändare och kommentarer till den här bloggen och hoppas att World Economic Forum bryr sig.) Men om han i stället erkänner våra valda politikers ansvar står ett helt maskineri av tyvärr underutnyttjade och trögarbetade demokratiska maktmedel till hans förfogande.

Patrik Engellau