BITTE ASSARMO: Magdalena funderar

Att det dröjde så lång tid innan Sverige fick sin första kvinnliga statsminister har fått Magdalena Andersson att fundera på jämställdheten i Sverige. Och den är det förstås inte mycket bevänt med, om statsministern får säga sin mening. Det får hon förstås, här i en intervju i damtidningen Femina.

Magdalena Andersson är inte den första självutnämnda feminist som funderar på den svenska jämställdheten. Ända sedan Gudrun Schymans glansdagar har den svenska jämställdheten stått i fokus för feministers missnöje. I ett numera ökänt tal på Vänsterpartiets kongress 2002 gjorde hon klart att svenska män, i hennes ögon, är att jämställda med talibaner:

”… det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Jo men visst. Så det är klart att Magdalena Andersson har mycket att tänka på. Och hon tänker väldigt mycket på sina politiska systrar, inte minst Mona Sahlin. I intervjun förklarar hon att hon tycker att både Mona och Anna Kinberg Batra granskades på ett annat sätt än sina manliga motsvarigheter:

”Anna var ‘så stel och inte så rolig’. Tjena, sen när blev Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt så värst roliga?”

Det har hon förstås en poäng i. Å andra sidan var det väl ingen som kallade Kinberg Batra för ”fet och dryg” eller ens ”normalviktig och dryg” så det kan väl jämna ut sig.

När det gäller Mona Sahlin finns det för övrigt få manliga motsvarigheter som ens kan jämföras med henne. Mona Sahlin var och är en vandrande katastrof och granskningen av henne var inte tillnärmelsevis så hård som den borde ha varit. Hade den varit det skulle hon aldrig blivit vald till partiledare överhuvudtaget.

Det är faktiskt lite fascinerande att kvinnliga politiker känner sig så ojämställda med männen, till och med när de är chefer. Handlar det om dåligt självförtroende? Allmän offermentalitet? Avund? Det är inte helt lätt att veta.

Om vi nu leker med tanken att statsministern har en poäng, och om det stämmer att kvinnliga politiker stundom granskas på ett annat sätt än manliga, så beror det sannolikt minst lika mycket på kvinnornas eget beteende som på jämställdheten. Det är inte särskilt längesen som hon och en drös andra kvinnliga kollegor valde bort en viktig debatt i TV för att istället ha tjejfest med ”bästa smartaste tjejgänget”. Om man som högt uppsatt politiker väljer att lägga upp gruppbilder på sig själv och kvinnliga kollegor i festartagen har man bara sig själv att skylla när omgivningen inte tar en på allvar.

Magdalena Andersson tycker nu att det är viktigt att medierna ”reflekterar och funderar” över hur kvinnor porträtteras. Däremot säger hon, såvitt jag kan se, ingenting om hur kvinnor själva framställer sig. Men det borde hon. Hennes egen minister Annika Strandhäll är ett av Twitters värsta troll, så istället för att kräva rättning av medierna borde statsministern kräva rättning av Strandhäll. Varför inte uppmana henne att sluta bete sig som en fjortis på sociala medier och istället försöka uppbringa någon form av värdighet och anständighet?

Det har statsministern förmodligen aldrig ens funderat över. Politiker behöver inte ta ansvar för sitt eget beteende och minsta uns av kritik ser de som hat. Handlar det dessutom om kritik mot kvinnliga politiker är det dessutom misogynt hat, gubevars.

Undrar just hur många seriösa diskussioner som uteblivit, hur många viktiga sakfrågor som undvikits och hur många felaktiga beslut som fattats, för att kvinnliga politiker börjat gasta om hat, misogyni och brist på jämställdhet istället för att räta på ryggen och agera seriöst och statsmannamässigt. Det är sannolikt betydligt fler än vad som är nyttigt för landet.

Foto: Skärmdump från pressträff tidigare i år

Bitte Assarmo