PATRIK ENGELLAU: Det svenska statsskicket är unikt

Jag är förmäten nog att anse att den svenska samhällsdebatten för det mesta är förutsägbar, tråkig och naiv. De flesta debattartiklar i de fina tidningarna handlar om att någon viss avdelning av det välfärdsindustriella komplexet eller dess mångtusenfaldiga undervegetation av statsfinansierade NGO:er har upptäckt att de behöver påfyllning av mer statsfinansiering om inte jorden ska förintas eller någon särskild människogrupp kränkas eller någon skalbagge hotas.

Debattörerna representerar organisationer som upptäckt att de behöver mer offentliga bidrag för att kunna fortsätta sitt självpåtagna uppdrag att värna något som låter angeläget. Samhällsdebatten handlar kort sagt om ett antal i stort sett parasitiska intressens fortsatta överlevnad. I själva verket borde den handla om de parasitiska intressena men det gör den inte eftersom samhällsdebatten och den övriga intellektuella verksamheten i vårt land styrs av parasiternas världsbild och tänkande.

Samhällsdebatten handlar i sista hand om statsskicket, det vill säga om hur medborgarna ska hantera sina gemensamma intressen (samt naturligtvis hur de ska skilja de gemensamma intressena från de privata). Den dans kring den offentliga guldkalven (se bilden) som formulerar sig i samhällsdebatten är därför en bild av det svenska statsskicket.

Jag tror att denna ordning, där oändliga ansträngningar ägnas åt att komma åt statssuggans spenar, är unik i bemärkelsen att det tidigare i historien knappt förekommit att en så stor andel av de samlade resurserna funnits just hos suggan. Hos oss handlar det om halva bruttonationalprodukten. Vad skulle Dagens Nyheters debattsida handla om ifall suggan sinade? Världens undergång troligen.

Här gäller det emellertid att dra en tydlig röd linje, en seriös demarkering, mellan två olika slags suggor, det vill säga statsskick. Jag önskar jag hade kommit på det här själv men det har jag inte ty Tocqueville hann före mig med ungefär tvåhundra år.

Den franske ädlingen Tocqueville hade rest till USA i början av 1800-talet för att studera den dåmera världsunika amerikanska demokratin. Inga tidigare statsskick hade varit demokratiska i bemärkelsen att folket röstat fram sina styresmän och att dessa faktiskt var beroende av väljarna. Tidigare överheter hade förstås pungslagit sina folk efter förmåga men aldrig behövt ta några konsekvenser. Folken räknade inte med att ha något inflytande och suggan kunde tömmas utan stor risk för folkliga repressalier. Men vad skulle hända, frågade sig Tocqueville, om överheten skulle behöva stå till svars för sitt fögderi vid nästa val? Hur skulle den valda överheten förbereda sig inför det dilemmat? Jo, genom att förvandla sig till en kärleksfull i stället för en folkfientlig despot i syfte att förmå folket att älska despotin. Att det skulle sluta med despoti var självklart för Tocqueville. Hans stora upptäckt var att det skulle handla om en snäll och omtänksam despoti. Så här förklarade han:

Jag försöker föreställa mig vilka nya drag despotismen skulle kunna uppvisa i vår värld. Jag ser framför mig en oräknelig massa människor, som sinsemellan är jämlika och även i övrigt liknar varandra och vilkas tankar ständigt kretsar kring dem själva och kring de små vulgära glädjeämnen som fyller deras själar.

Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt, som åtar sig att ensam sörja för dess behov och vaka över dess öde. Denna makt är absolut, minutiöst noggrann och fungerar med fullkomlig regelbundenhet; den är också förutseende och mild. Den skulle likna en fader – om den som en fader hade till uppgift att förbereda människorna för det vuxna livet; men den försöker i stället att oåterkalleligen kvarhålla dem på barndomsstadiet… Den sörjer för deras trygghet, förutser och tillfredsställer deras behov, underlättar deras nöjen, leder deras viktigaste angelägenheter, dirigerar deras näringsliv och fördelar arven. Ack att den inte helt och hållet kan befria dem från besväret att tänka och mödan att leva!

Tocqueville utgick från att despoten skulle vara en man, en fader. Vad han troligen inte kunde föreställa sig var att statsskicket, när det så småningom materialiserades i verkligheten, vilket det först i världen har gjort i Sverige, var att despoten i stället skulle företräda kvinnliga karaktärsdrag och vara feminist. Det svenska politikerväldet styrs av kvinnliga instinkter. Det finns inget annat sätt att begripa den svenska välfärdsapparatens troligen världsunika särdrag.

Patrik Engellau