ANDERS LEION: Ja, men – Dostojevskij och Tjajkovskij! 

Genom åren har jag varit upptagen, tvingad att vara upptagen av Ryssland, eftersom dess ledare hittar på så många hyss. Ett tag tänkte jag lära mig språket. Tyvärr blev det inte av. Turligt nog har min fru använt pandemin till att lära sig ryska. Hon rapporterar från ryska dissidenters inlägg på nätet, främst YouTube. På nätet avslöjas de stora skillnaderna mellan unga och äldre.  De unga tar inte information från de officiella TV-kanalerna, de tror inte på Putin och de är emot kriget mot Ukraina, även om de inte vågar använda ordet krig. 

Det har alltid varit svårt att vara en avvikare från den officiella politiska linjen i Ryssland. Med några års undantag under senare tid har alltid många tvingats i exil , och inte bara författare. Samtidigt har den officiella linjen – regeringens och diktatorns – oftast haft en stor majoritets stöd. Så är det också nu. Putin har större delen av folket med sig. 

Detta är svårförståeligt. Den etablerade maktens råhet och övervåld avslöjas mest effektivt inom armén. Detta eländiga tillstånd fortsätter år efter år, trots att det finns befäl som försöker bryta  traditionen.  

Men den ryska vardagen präglas inte bara av trakasserier, våld och plågandet av underställda. Väl så utbredd är håglösheten och likgiltigheten.  

Denna vardagens hopplöshet har effektivt skildrats av Andrej Amalrik i hans bok Ofrivillig resa till Sibirien. I den by där han tvingas leva gör man bara det man tvingas göra, inte vad uppgiften kräver. Livet är också eländigt för byborna. 

Samma likgiltighet avslöjas i arméns prestationer i Ukraina. Transporterna fungerar inte därför att fordonen inte underhålls. Däcken har fått torka sönder, till exempel. 

Denna hopplöshet leder till en gränslös ansvarslöshet. Soldaterna orkar inte ta sig till toaletter utan uträttar sina behov rätt på de golv där de råkar befinna sig. Samma beteende avslöjades när ryssarna lämnade Porkala och Hangö efter krigen mot Finland. 

Det som på dessa olika sätt avslöjas om den ryska vardagen återspeglas i den ryska ekonomin. Rysslands befolkning är ca 15 gånger så stor som Sveriges, men dess ekonomi är bra tre gånger så stor. Detta jättelika land har en pygméekonomi – trots sina väldiga råvarutillgångar. 

Sannolikt kommer Ryssland att förlora kriget mot Ukraina. Sannolikt kommer då befolkningen att i sina sårade känslor – de är ju ett herre- och härskarfolk! – än mer sluta upp kring Putin – om inte någon i hans inre krets revolterat dessförinnan. De ser sitt stöldgods beslagtas runt om i världen.  

Ryssarna har ändå Dostojevskij och Tjajkovskij, förstås…  

Anders Leion