BITTE ASSARMO: Extinction Rebellion gör allt för en liten stund i rampljuset

Så var det dags igen. Ett gäng fjortisar i olika åldrar orsakade enorma trafikstörningar i Stockholms innerstad när de olagligen ockuperade det offentliga rummet och limmade fast sig i korsningen Sveavägen-Kungsgatan. Var och en som någonsin åkt där i rusningstrafik vet att det är enorma köer redan i normala fall och att man inte åker där om man inte har anledning. Det är knappast så att bilisterna är ute och nöjesåker – det handlar tvärtom om människor som jobbar och drar sitt strå till stacken och som, på grund av en flock aktivister, fick en ännu längre och mer tidskrävande väg hem.

Sådana petitesser struntar förstås Extinction Rebellion i. De är ju yrkesaktivister – vore det inte klimatet så skulle det vara något annat. Aktioner är helt enkelt en del av deras identitet och självbild. De identifierar sig som goda och därför kan de tillåta sig själv att ställa till precis vad som helst. De är lite som cyklister som, väl medvetna om att de anses klimatsmarta och duktiga, trampar på utan att se sig för i vare sig korsningar eller på övergångsställen, hänsynslösa i sin outsägliga självbelåtenhet. Om jag hade en krona för varje gång jag höll på att bli påkörd av cyklister när jag jobbade i Gamla stan, och var tvungen att korsa Skeppsbron för att ta mig från buss till kontor, skulle jag vara ekonomiskt oberoende nu.

Det är ingen skillnad på aktivisterna i Extinction Rebellion och andra aktivister, som den aningslösa Elin Ersson som hindrade ett plan från att lyfta för att hon ville förhindra en utvisning av en brottsling eller den infantila polisen Lisa Simonsson som böjde knä inför ett gäng förortsligister sommaren 2020. De behöver alla något stort i sina liv, något som får dem att känna sig särskilt viktiga och unika. Att vara kuggar i det hjul som driver samhället framåt räcker inte för dem – det är alldeles för vanligt och tråkigt.

Därför känner de heller ingen empati för vanligt folk. Vad brydde sig Elin Ersson om de människor som inte kunde ta sig dit de skulle i tid när hon stoppade planet eller, för den delen, om att hon tog parti för en brottsling? Vad brydde sig Lisa Simonsson om de skötsamma människor som försökte hålla avstånd under pandemin, men kom i vägen för förortsgängen? Vad bryr sig Extinction Rebellion alla de människor som hindras från att ta sig från punkt A till punkt B efter en lång arbetsdag? Inte ett dugg.

Jag undrar faktiskt om Extinction Rebellion ens bryr sig nämnvärt om klimatet. Det handlar förmodligen mer om att synas och höras och att få en liten stund i rampljuset. När presstalespersonen för Extinction Rebellion, Caroline Andrén, intervjuades i TV formligen strålade hon av självbelåtenhet och förtjusning över sitt mod och sitt engagemang. Självklart skulle inte en enda av aktivisterna flytta sig från gatan innan regeringen tog dem på allvar, förklarade hon med den självklarhet som är symtomatisk för förvuxna fjortisar.

En stund senare var förstås alla borta och det enda Extinction Rebellion lyckades med var att förstöra dagen för vanligt folk som måste jobba för att försörja sig. Men Caroline Andrén fick en stund framför TV-kamerorna och det var väl det som var huvudsaken. Nästa gång kanske Extinction Rebellion skulle limma fast sig i Söderledstunneln nattetid när droghandlarna från ”uurten” är ute och buskör. Då skulle de i alla fall hindra kriminella från att ta sig fram. Men det är förstås alldeles för farligt. Aktivister vill inte ta risker – de bara låtsas att de är orädda.

Bitte Assarmo