Gästskribent STIG FÖLHAMMAR: Idealismen och de röda kindernas baksmälla

Patrik skrev här för leden om sina erfarenheter som biståndsadministratör på Sida på sjuttiotalet. Sida var som vilken annan välfärdsmyndighet som helst menade han: ”Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl”. 

Det får mig att tänka på Greta Thunberg och de ungdomar som limmar fast sig på gator och infarter till Stockholm för att hindra trafiken och – som de tror – rädda planeten. 

När jag genomförde ett antal intervjuer med ”välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor” på Sida 1983 (alltså några år efter att Patrik hade lämnat Sida) , så var de fortfarande välutbildad och intelligenta men inte lika ambitiösa. I stället hade de blivit cyniska. Cyniska i bemärkelsen att de inte längre trodde att uppgiften var möjlig att lösa. En del påtalade hur oändligt svår uppgiften var. Andra beklagade hur naiva de hade varit, när de började på Sida. Nu var de fast på Sida. De var dessvärre inte särskilt attraktiva på arbetsmarknaden efter tre år i Tanzania eller Vietnam. 

Vissa skämtade cyniskt om att biståndet och Sida i varje fall hade varit bra för dem själva; vid utlandstjänstgöring blev det en stor bostad för familjen med billig städ- och hemhjälp. Med utlandstjänstgöring och utlandstillägg hade man kunnat spara ihop till en villa eller en våning i attraktivare delar av Stockholm eller annorstädes. 

Den här så tydliga cyniska inställningen tror jag var en ganska naturlig reaktion. En reaktion på att idealitet, god välvilja, höga ambitioner och hårt jobb hade krossats. Dessa egenskaper hade inte räckt till i den krassa verkligheten med dess myriader av komplexa problem som är svåra att ens definiera. Får man i uppgift att ”minska svälten i Etiopien”, bör man nog ta sig en rejäl funderare på om man är vuxen uppgiften. 

Jag hade då arbetat som statstjänsteman på riksrevisionsverket i sex år och som konsult i olika statliga myndigheter i fyra år. Jag hade varit inne i en stor del av Sveriges myndigheter, och jag hade frågat åtskilliga statstjänstemän om mål, planer, resultat och effekter. Svaren hade ofta varit nedslående, men mest nedslående var det jag fick höra på Sida. 

Nåväl, efter att i tio år ha samlat in, sorterat och klassificerat problem i statliga myndigheter gav även jag upp hoppet om den starka staten (fast Erlander valde ordet ”samhälle” i stället för staten). I stället började jag arbeta med ungefär samma frågor i privata företag. Det var enklare. Där fanns det enkla mål, ändamålsenliga planer, resultat och effekter var tydligare. Dessutom fanns det alltid en enklare struktur och ett klart ägarskap som uttrycktes i den enkla frasen ”the buck stops here”. Går det inte, så går det inte. Då får vi göra på ett helt annat sätt eller göra något annat! 

Nu i efterhand säger jag utan att tveka; jag har aldrig vare sig förr eller senare träffat på en myndighet lika präglad av cynism i organisationskulturen som Sida. Det här har jag senare funderat mycket över och kommit fram till att det naturligtvis inte har med personerna att göra. Det har att göra med uppgiften. Cynism utvecklas när ideellt sinnade, unga, välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor dels går på pumpen, dvs inser att 

uppgiften är alldeles för komplex, alltför svår för att inte säga rent av omöjlig, dels när de blir lite äldre och inser att enbart god vilja räcker inte långt. 

Jag vill inte racka ner på Greta eller hennes följare eller på de som limmar fast sig på gator för att rädda planeten. De har en vilja och en glöd som hör ungdomen till. Men de har även oförståndet och det kan vara farligt för dem själva. 

När jag som ung bodde i Lund, fanns det där som i ”vår huvudstad Köpenhamn” en del vänstergrupper med anarkistiska inslag. En grupp om fyra personer, som var motståndare till psykologiseringen av ”politiskt medvetna personer” (av en statlig utredning kallades de för sociala vagabonder eller sociopater), och i en del fall av brottsförövare. 

Gruppen av anarkister, som bestod av studerande vid läroverk och universitet, fick en sen kväll infallet att det skulle stoppa byggandet av en ny rättspsykiatrisk klinik i Lund. Gruppen trodde att kliniken skulle bli en anstalt där ”sociopater” skulle spärras in. Bygget hade pågått ett bra tag och kliniken var nästan färdigbyggd. Sagt och gjort, med inköpt bensin slog man till. Kliniken skadades allvarligt, den blev några år försenad men den byggdes och den står där ännu idag. Anarkisterna greps och dömdes för mordbrand. Sex års fängelse och ett drygt skadestånd blev straffet. Det gäller såväl för ung som för gammal att tänka efter före! 

Sense moralen är att ungdomlig glöd och entusiasm är oundviklig och bra, men den måste kanaliseras till något som är bra för både allmänheten och för ungdomarna. Greta och de som limmar fast sig reducerar komplexiteten i de frågor som de ger sig i kast med. De tar sig an uppgifter som de – tjugo år senare kanske – inte skulle drömma om. Det finns tyvärr inga enkla lösningar vare sig på komplexa problem eller på ungdomlig glöd och entusiasm. Och det finns problem som vare sig enskilda länder, statliga myndigheter, små grupper eller enskilda individer kan hantera. Vådan av att försöka kan bli förskräcklig för den enskilde. Så är vårt rättssystem utformat. Ansvar utkrävs i vår värld av enskilda individer och inte av myndigheter och stater. Det gäller även Ryssland, där Putin nu i allas ögon är ”förklaringen”! Vem kommer att ställa det ryska folkets djupt liggande mentala revanschbegär inför rätta? Ingen, för det är en lika stor omöjlighet som att ställa Tyskland till svars för att Adolf Hitler lyckades göra politik av tyskarnas revanschbegär efter Versaillesfreden! 

Stig Fölhammar är f d stats- och EU-tjänsteman samt konsult och egenföretagare. 

Gästskribent