Gästskribent LINNEA KLINGSTRÖM. Ett påskbrev

Nedåtvänd, inåtvänd bläddrar jag bland de gamla påskbreven från min barndom. Påskaftnar sveper förbi för mitt inre. Mammas blommiga förkläde, pappas brandgula snusnäsduk som jag hade som schalett. Nervositeten och spänningen när pappa körde mig till grannarna. Hur jag hukade mig, smög fram genom trädgården för att inte upptäckas. Bärare av godisfyllda påskbrev och traditioner. På verandan slängde jag upp ytterdörren och kastade in breven. Sen sprang jag. In i bilen och tryggheten och så hem igen. Efter några timmar var det grannbarnens tur att komma till mig. Jag spanade från fönstret.

Nu sitter jag här, undrande och anande hur snabbt traditioner förändras och försvinner. På förskolan har de målat ägg, men påskbrev kunde ingen vika. På landsbygden, i min hembygd, bor nästan inga barn kvar. Hur överför man sin barndoms traditioner, hur förmedlar man minnenas språk? Hur många ytterdörrar står olåsta på påskafton för en liten påskkärring att rycka upp? Hur många barn kan vika ett påskbrev?

Tiderna förändras. På förskolan vill barnen vara påskkatter och påskprinsessor hellre än påskkärringar. Och kanske är det naturligt när hälften av flickorna alltid bär schalett. Traditioner förändras, minnen glöms bort. Gör det något? Spelar det någon roll?

Det finns en ensamhetens gångstig genom livet. Vi kan vandra ensamma, men gångstigen finns där, en upptrampad väg genom förflutenhetens skogar, en stig där våra förfäder trampat och där våra barn ska gå. Traditionen är en stig som vandrats många gånger. När jag nu ser de blekta, med tuschpennor målade påskbreven, är det utifrån ett annat perspektiv än när de ritades för 25 år sedan. Med det ökande avståndet till den tid som präglat oss antar traditionerna nämligen en annan karaktär. Man påminns om deras grunduppgift: att skapa samhörighet, identitet och sammanhang. Omärkligt blandar sig traditionerna med våra egna minnen och öppnar gläntor i tiden. Så har traditionerna följt generation efter generation genom åren. Minnen och sedvänjor som gjort oss till dem vi är idag.

Påskbreven i min hand är inte bara mina minnen. De är en påminnelse om något som verkligen riskerar att försvinna. En stig där ingen längre vandrar. En glänta i skogen som växer igen.

Min dotter avbryter mina tankar. Hon och lillebror har varit hos mormor och pysslat. Med stolthet räcker hon över ett litet, trekantigt, brev. ”Brått” ”brått” står det i hörnen. ”Till mamma, 123 Blåkulla”. Hennes livs första påskbrev. Jag tar emot brevet som om det vore från en avlägsen släkting, ett brev från det förflutna. Det är det också, på sätt och vis. I påskbrevet som min dotter omsorgsfullt har tecknat och sedan vikt finns en hälsning från våra förfäder. Det är mina förfäders traditioner som mitt eget efterkommande barn nu förevigar. Traditionerna knyter oss samman. Genom tiden.

Med brevet i fickan går jag ut på verandan. Vårsolen skiner. Det doftar jord och torrt gräs. Gräsmattan är ett hav av nickande vitsippor och björkarna börjar få gröna blad. På åkrarna har tranorna återvänt. Som de gör år efter år. Min son har sin morfars brandgula snusnäsduk på huvudet.

Glad påsk!