GUNNAR SANDELIN: Hur man utplånar en kultur

För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.

Intressant är att programmet, som är från 2016, är helt fritt från politisk korrekthet. Detta i motsats till svensk public service, senast beskrivet på DGS av Lars Hässler och Birgitta Sparf när Konflikt i P1 i samband med ett porträtt av den islamkritiske franske presidentkandidaten Eric Zemmour, kategoriskt avvisar tanken att det pågår ett folkutbyte i Europa som ”konspiratorisk” eller ”högerextrem”.  

I ”Last Whites of the East End”, understryker presentatören, är det istället tittarna själva som ska få avgöra om de anser berättelsen om de sista vita invånarna i Newham är ”ärlig” eller ”rasistisk”. I programmet talas också om ursprungsinvånarna som en döende minoritet som kämpar för att uppehålla resterna av sin identitet: ”15 years of mass immigration and white flight has brought Newham to its tipping point”, konstaterar reportern. 

Rakt på sak betonas att det är så här den lilla gemenskapen såväl som hela samhället förändras. Hela dokumentären är mycket ovanlig för att komma från public service. Det är väl därför som den senare har strukits ur BBC:s offentliga utbud. Den sändes också bara tre gånger vid 23-tiden på kvällen samt en gång efter midnatt. Emellertid har internet ett gott minne och filmen finns här. Recensionerna i brittisk media blev blandade, men med en kritisk slagsida och Newhams borgmästare sir Robin Wales varnade för att den kunde späda på etniska spänningar. 

Till att börja med får vi följa en familj som är East Enders sedan sex generationer tillbaka. De har alltid bott i området ”med sina grannar tvärs över gatan”. Men nu lämnar de vuxna barnen Newham med sina familjer därför att de vare känner sig hemma eller trygga längre. Förutom folkutbytet i området har våldsbilden förändrats med vapen av olika slag. De vill också att deras barn ska få komma till ett vitt område, där de kan ”få vara med de sina”. Men föräldrarna tillhör ”last whites of the East End” och stannar därför kvar: ”I wanna stay in my roots”, säger modern. 

När filmen gjordes samlades fortfarande resterna av den skingrade vita (manliga) befolkningen till den enda sammanhållande kraft som tycks finnas kvar i deras kvarter: de gick till hemmaarenan Upton Park för att se East Ends stolthet, den anrika fotbollsklubben West Ham United (”The Hammers”, grundad 1895) spela i Premier League. Arenan har funnits sedan 1904 och hette ursprungligen Boleyn Ground efter att drottningen Anne Boleyn på 1500-talet haft ett av sina slott där.  

I dokumentären får vi följa en far, som är busschaufför och vars släkt bott i området i 150 år, när han går på match tillsammans med sin son för att odla manlig gemenskap över generationsgränserna, precis som hans far gjorde med honom. Men nu ska han flytta, trots att han själv inte är ”helvit”. ”Muslimerna stänger oss ute. Skolorna skrämmer mig in på livet. Respekten, den kristna tron, alla människor som levde här, allt har försvunnit”, sammanfattar han lågmält och tillägger att han välkomnar östeuropéer, som hans fru från Rumänien.  

Det påminner mig om att jag och min son, då han var i låg- och mellanstadieåldern i början på 2000-talet, också åkte till London och såg några av West Hams hemmamatcher. Redan då var området starkt präglat av utomeuropeisk invandring. Året efter filmen visades, 2017, revs Upton Park och West Hams nya hemmaplan är numera den inför OS 2012 påkostade Olympiastadion i Stratford, en bit därifrån. ”Även de mest inbitna East Enders överger nu sina rötter”, konstaterar den kvinnliga speakerrösten med ett sorgset tonfall. 

En gång i veckan tar en äldre grupp av damer, varav flera i 90-årsåldern, sina stapplande steg på sin ”tedans”. En av dem som levt i området med sin man i ett 68-årigt äktenskap ska flytta efter makens död, trots att hon egentligen inte vill. Men barnen är utflugna och hennes väninnor säger till varandra: ”Livet här är slut på grund av invandringen. Vi har förlorat vår hemort och är främlingar i vårt eget land nu, de enda vita i vårt område…” 

BBC:s teve-team följer också en ung familjefar vars föräldrar invandrade på 1930-talet. Han säger att hans döttrar ”inte vet vad brittiskt liv är”, men att han själv ser sig som ”en cockneykille från Bangladesh:” Han leder en muslimsk bönegrupp och försöker samtidigt blanda olika kulturer, framhåller han. Men han saknar sina vita kompisar som har flyttat från området. ”De var rasistiska i början, men sedan blev de mina vänner”, berättar han. Samtidigt fastslår han att det inte finns någon brittisk framtid I East End: ”Inom tio år kommer det inte att finnas några spår av brittisk kultur här. Sakta men säkert utplånas allting som det här området har stått för.” 

De som betraktar dem som talar om ett ”folkutbyte” (även om jag själv hellre använder begreppet ”den stora demografiska förändringen”) som ”foliehattar, högerextrema och konspirationsteoretiker” borde se ”Last Whites of the East End”. Filmen är ett exempel på hur public service skulle kunna vara, om SVT och SR (och även TV4) skötte sitt uppdrag och rapporterade så allsidigt som de är ålagda att göra istället för att använda våra skattepengar till propaganda.  

Emellertid – att SVT skulle göra liknande porträtt av några svenskar som lever i våra ”utanförskapsområden”, finns inte på kartan idag. Lika lite som det fanns på kartan för 20-30 år sedan att det bara skulle finnas tre vita barn per klass i Docklands i East End. Eller att London skulle få en muslimsk borgmästare. Eller att infödda britter skulle vara i minoritet i sin huvudstad i början 2000-talet.

Gunnar Sandelin