ANDERS LEION: Putins tårar 

Det är lätt att skaffa sig information om Putin. Den utförliga redogörelsen i  Wikipedia är imponerande. Han har fört ett mycket aktivt liv och åstadkommit mycket, också i akademiska sammanhang. Hans sportintresse är brett. Han sysslar med många idrotter och han har varit mycket framgångsrik i Judo. 

Han beskrivs ofta som kall och stel. Samtidigt har han visat prov på stor känslighet och emotionell rörlighet. Medan det ännu fanns en opposition i Duman blev han så upprörd över en vältalig representant från oppositionen att han ville kasta ut denne, direkt, på ögonblicket. När det andra kriget i Tjetjenien påbörjades sade han med eftertryck att fienden skulle sökas upp överallt, om han så satt på skithuset. 

Under sin tid i KGB var han placerad i Dresden. Vid ett återbesök där 2009 hyllades den Putin som då var Rysslands president med en stor mottagning. Putin fick tårar i ögonen. 

Putin har en särskild ställning i Tyskland – och antagligen har han själv en särskild känsla för landet. Detta har skadat Tyskland – och därmed väst i övrigt. 

De politiska ledarna i Tyskland har beundrat Putin, som därmed haft extra lätt att bedra dem. Många trodde på honom när han vid ett besök, drygt ett år efter sitt makttillträde, i tyska Bundestag förklarade att huvudmålet för den ryska politiken var förverkligandet av demokratisk rätt och frihet. ”Tack gode gud”, sade han, ”att Ryssland nuförtiden inte omnämns tillsammans med oligarker, korruption och maffia”. Alla gav honom stående ovationer. 

Idag, 2022, kommenterar, skamsen, en av alla dem som då applåderade: ”Han har gjort just det som han då, 2001, sade att han skulle motarbeta.” 

2003 kallar Putin Rysslands mäktigaste oligarker till sig för att diskutera hur korruptionen skulle kunna motverkas. Den mäktigaste bland dem, Michail Chodorkowski, är dum nog att ta honom på orden. Det resulterar i att han åtalas och ådöms ett fjortonårigt fängelsestraff. Hans bolag försätts i konkurs för att sedan överföras till den ryska staten, dvs. till Putin. 

Detta väckte inget större intresse i Tyskland eller andra länder i väst, men en av de Grönas parlamentariker i Tyskland, Marie-Louise Beck, säger: ”Då, 2003, var det redan klart att Putin ville bygga ett auktoritärt samhälle” – dvs tvärtemot vad han bara drygt ett år tidigare hade påstått inför henne och hennes kolleger. 

Redan vid sin första installation svor Putin att styra utifrån grundlagen: ”Jag svär att vid utövandet av mitt ämbete skydda medborgarnas rättigheter och friheter.” 

I verkligheten njuter han av att demonstrera hur fullkomligt rättslös var och en är, som har en egen mening. På Novaja Gazetas redaktion hänger (hängde, de är väl nedrivna vid det här laget) elva journalisters porträtt. Alla mördade därför att de vågat söka efter sanningen – och sprida den.  2015 skjuts hans då främste opponent, Boris Nemtsov , till döds i närheten av Kreml. Det betyder: Visst, jag har beordrat det – men vad skall ni göra åt det? Nemtsov sköts till döds strax innan han skulle publicera en rapport om Rysslands krig i Ukraina. 

Allt detta har varit välkänt i Tyskland. Ändå tillät man byggandet av North Stream I och även North Stream II – som dock stoppades strax innan det skulle driftsättas. 

Hur skall denna tyska politik kunna förklaras? Det är ett arv från det världskrig och den skuld för anfallet mot Sovjet som man försökt gottgöra – och distansera sig från. Det har gjort att man medvetet satsat på en mjuk politik gentemot Ryssland. Man har trott att handel och andra nära förbindelser skulle förändra Rysslands uppförande. Brandt ledde landet in på denna politik. Merkel har fullföljt den, trots kriget mot Georgien 2008 och annekteringen av Krim och Donbass 2014. Först i år har Tyskland, motvilligt, ändrat sin politik. Nu måste landet frigöra sig från Merkels arv, också från det beroende av energiimport från främst Ryssland, som landets Energiewende – nedläggningen av kärnkraft – skapat. 

Och nu då? ”Samtidigt är Tysklands prekära säkerhetsläge illustrativt för hur lös den grund var som Merkels politiska projekt vilade på, och vars utrikespolitiska eftermäle vi nu ser kollapsa i realtid. Att fastna i det förflutna hjälper dock föga nu.”  

Tyskland i meningen ovan kan bytas ut mot Sverige eller andra länder i väst. Undantag finns, till exempel Polen och baltstaterna.  

(Det är lätt att hitta detaljerat information om förbindelserna mellan Tyskland och Ryssland, till exempel detta, varifrån citaten ovan är hämtade). 

Anders Leion