Det danska finansministeriet har publicerat en grundläggande undersökning om kostnaderna för invandringen (Finansministeriet 2021). I studien undersöks de åldersspecifika nettointäkterna för de offentliga finanserna som genereras av den danska infödda befolkningen och tre befolkningsgrupper av utländsk härkomst. 

När dessa resultat kombineras med de nordiska befolkningsprognoserna för i stort sett samma delpopulationer (Tarvainen 2018, 2020a) får man en unik prognos för de framtida kostnaderna för invandring. Eftersom de nordiska samhällena är likartade ger det oss en möjlighet att använda de danska uppgifterna för att uppskatta även de övriga nordiska ländernas kostnader för immigrationen.  

Figur 2.7, som hämtats från den danska studien (här figur 1), visar den genomsnittliga nettointäkten till de offentliga finanserna för personer i olika åldrar i fyra befolkningsgrupper. Nettointäkterna uttrycker överskottet av alla direkta och indirekta skatter som betalas av en person minus de inkomstöverföringar och kostnader för tjänster som personen tar emot. I rapporten (Finansministeriet 2021) ges en detaljerad förklaring för hur nettointäkterna fastställts. 

Den horisontella axeln i figur 1 visar personens ålder. Siffrorna på den vertikala axeln visar en individs genomsnittliga nettobidrag till de offentliga finanserna i tusentals danska kronor (1 dansk krona är ungefär 1,4 svenska kronor). Den övre grafen visar till exempel att en person på 50 år med dansk bakgrund genererade en genomsnittlig nettointäkt på cirka 200 000 danska kronor under 2018. 

Figur 1. Genomsnittliga nettointäkter från personer i olika åldrar till de danska offentliga finanserna i fyra delpopulationer 2018 (Finansministeriet 2021; i denna referens kan man också ladda ner en Excel-fil med siffrorna). MENAPT-länderna är 24 muslimska länder (se texten). 

Den översta mörkgrå grafen i figur 1 gäller personer med dansk bakgrund, den andra röda grafen avser personer med utländsk bakgrund från västländer. Den nedre ljusblå grafen visar nettointäkterna för personer från MENAPT-länder. De MENAPT-länder som ingick i studien var Syrien, Kuwait, Libyen, Saudiarabien, Libanon, Somalia, Irak, Qatar, Sudan, Bahrain, Djibouti, Jordanien, Algeriet, Förenade Arabemiraten, Tunisien, Egypten, Marocko, Iran, Jemen, Mauretanien, Oman, Afghanistan, Pakistan och Turkiet.  

Dessa 24 länder har alla en muslimsk majoritet. De är representativa för muslimska befolkningar i de andra nordiska länderna. I det följande kommer vi därför att referera till dessa MENAPT-länder som muslimska länder och tillämpa MENAPT:s nettointäkter från Danmark på de nordiska muslimska befolkningarna. Det andra nedre (ljusgrå) diagrammet i figur 1 gäller de åldersrelaterade nettointäkterna till de offentliga finanserna år 2018, för icke-västerländska, icke-muslimska personer med utländsk bakgrund. 

För att förutsäga den framtida utvecklingen av nettointäkterna kan resultaten i figur 1 kombineras med befolkningsprognoser enligt följande. Befolkningsprognoserna fastställer i början av varje år hur många personer i åldern 0, 1, 2 år, och så vidare, som finns i den aktuella delpopulationen (se Tarvainen 2018, vars migrationsuppgifter har uppdaterats).  

Med hjälp av dessa åldersfördelningar och uppgifterna i figur 1 kan man enkelt få fram en uppskattning av den årliga nettointäkten för varje delpopulation enligt följande. Multiplicera antalet 0-åringar med deras genomsnittliga nettointäkt, antalet 1-åringar med deras genomsnittliga nettointäkt och så vidare, samt addera   intäkterna för de olika åldrarna. 

I diagram a i figur 2 görs denna beräkning för de inhemska befolkningarna under perioden 2021–2060. Vi noterar här ett oroande drag: i samtliga fyra nordiska länder är nettointäkterna för den inhemska befolkningen till en början positiva, men blir sedan negativa.  

Denna minskning beror på att den inhemska befolkningen minskar, vilket orsakas av låga födelsetal, men också det faktum att den förväntade livslängden antas fortsätta att öka.  

Figur 2. Prognoser för årliga nettointäkter till de offentliga finanserna i Danmark, Finland, Norge och Sverige för fyra delpopulationer mellan 2021 och 2060. I samtliga diagram har y-axeln samma skala för att underlätta en jämförelse.  

I diagram b, c och d i figur 2 behandlas tre grupper med utländsk bakgrund. Här har man dessutom tagit hänsyn till att nettointäkterna för personer med utländsk bakgrund ökar med tiden utifrån uppgifterna i figur 1 för 2018. Ökningen beror på att den andra invandrargenerationen växer snabbare än den första generationen och att nettointäkterna för den andra generationen är högre än för den första generationen. Denna ökning av nettointäkterna framgår av tabell 2.2 i den danska studien (Finansministeriet 2021). 

Det har ofta hävdats att problemet med en åldrande inhemsk befolkning kan lösas genom ökad invandring. De tre diagrammen för invandrare i figur 2 visar dock att detta tänkande inte tar hänsyn till att invandrarpopulationen också åldras och att i synnerhet icke-västerlänningar har en mycket lägre nettointäkt än den inhemska befolkningen. 

Det svenska fallet är en dramatisk illustration av detta. Invandringen, särskilt arbetskraftsinvandringen, har varit mycket högre i Sverige än i de andra nordiska länderna, men Sverige har ändå de sämsta offentliga finanserna i samtliga diagram i figur 2.  

Ett annat sätt att se att invandring inte är lösningen på befolkningens åldrande är att titta på förändringen av genomsnittsåldern i exempelvis Sverige från 2000 till 2020 (jämför Coleman 2001). Under denna period har nettomigrationen varit 1,2 miljoner människor (SCB 2022a). Medelåldern för invandrare är cirka 26 år. Deras medelålder har dock inte sänkt medelåldern för   hela befolkningen i Sverige, som tvärtom har ökat från 40,3 till 41,4 år under denna period (SCB 2022b).  

Detta beror på att invandrarnas genomsnittsålder är endast cirka 15 år lägre än den övriga svenskarnas. Invandrarnas 15 år lägre genomsnittsålder kompenserar inte för den inhemska befolkningens och de tidigare invandrarnas åldrande. Men dessa 1,2 miljoner invandrare har orsakat en mycket stor demografisk förändring: andelen av befolkningen med utländsk bakgrund har ökat från 14,5 procent till 25,9 procent under denna period (SCB 2022c). 

Som en sammanfattning visar figur 3 de kombinerade nettointäkterna för alla tre grupperna av personer med utländsk bakgrund. Vi ser att invandringen kommer att utgöra en ständigt ökande börda för de offentliga finanserna. 

Figur 3. Prognos för årliga nettointäkter till de offentliga finanserna i Danmark, Finland, Norge och Sverige för alla personer med utländsk bakgrund, 2021-2060. 

Figur 3 visar att det årliga underskottet i de offentliga intäkterna som orsakas av personer med utländsk bakgrund, kommer att bli mycket stort om 40 år. Storleken på dessa underskott illustreras av det faktum att underskotten i Danmark, Norge och Finland år 2060 kommer att uppgå till cirka 100 miljarder kronor, vilket motsvarar cirka 10 procent av de totala skatter som den offentliga sektorn tog ut år 2020 (Nordic Statistical Database 2021); i Sverige är motsvarande andel 25 procent.  

Det finns inga utsikter till faktorer som skulle kunna täcka så stora årliga underskott i statens och kommunernas intäkter. Till och med den inhemska befolkningens nettointäkter blir negativa (diagram a i figur 2). Om den nuvarande invandringen fortsätter kan man alltså förvänta sig en betydande minskning av välfärdsstatens nivå. Redan under den sista högkonjunkturperioden före Covid-pandemin var den finska staten tvungen att låna. På samma sätt har Sverige redan svårigheter att upprätthålla sin välfärdsstat.  

Begränsningar av invandringen till de nordiska länderna framstår med önskvärd tydlighet som nödvändiga om en djupgående försämring av levnadsvillkoren ska kunna undvikas. Sådana har diskuterats av författaren bland annat i referenserna (Tarvainen 2020a, 2020b, 2021). 

Kyösti Tarvainen har avlagt en diplomingenjörsexamen i teknisk fysik från Helsingfors Tekniska Högskolan och en doktorsexamen i system- och styrteknik i USA. Han har specialiserat sig på matematisk modellering och har undervisat vid Helsingfors Tekniska Högskola och Helsingfors universitet som docent. 2009 märkte han den stora demografiska effekten av invandringen och började forska i ämnet.