PATRIK ENGELLAU: Sanktioner

För dem som trodde att västerlandets, i först hand USA:s, ekonomiska sanktioner mot Ryssland mest handlade om att ta de ryska oligarkernas mastodontyachter och lyxbostäder i London har den senaste tiden gett anledning till ett genomgripande nytänkande. Jag kan med viss ruelse delvis placera mig själv i den gruppen. Jag har visserligen argumenterat att den tilltagande ekonomiska integrationen och det därmed ökande ömsesidiga beroendet mellan länderna skulle kunna utnyttjas för att avsevärt försvåra kriget men att jag skulle få så sagolikt rätt hade jag aldrig anat. Jag tror ingen hade fattat vilken skada sanktionerna skulle göra på den ryska ekonomin. Till och med president Biden verkar glatt överraskad.

Den dag som kriget fyllde en månad ska halva den ryska bruttonationalprodukten – 700 av 1 500 miljarder dollar – ha blivit förintad genom en serie ekonomiska attacker från väst.

Att sanktionerna skulle få så vittgående effekter förvånade inte bara mig och eventuellt Biden utan troligtvis även Putin som nog förbannar sitt öde. Det verkar inte som han kunnat föreställa sig hur tjuvaktigt västerlandet skulle kunna bete sig. Han hade i obegriplig tillit till det västerländska finansiella systemet satt in ryska statens tillgodohavanden i västerländska banker för att de skulle vara trygga. Den första sanktionen var att frysa den ryska centralbankens tillgångar i hela världen vilket i praktiken betyder att Putin fick nobben när han kom fram till kassan och ville ta ut pengarna. På teve till ryska folket förklarade Putin upprört att det handlade om en ”stöld” vilket man väl måste ge honom rätt i.

Under de senaste veckorna har det lassats på nya sanktioner allteftersom västerlandet till sin belåtenhet upptäckt att de fungerat häpnadsväckande bra. Till exempel tycks alla ryska flygplan vara leasade från västerländska finansbolag som inte fått in några leasingavgifter när ryssarnas inte längre haft tillgång till godtagbara valutor. Leasingbolagen har sagt upp avtalen varvid ryssarna stulit planen vilket betyder att inte ha tillåtit dem att flyga hem till Irland varpå flygplanstillverkare som Boeing slutat leverera reservdelar till maskinerna som därför inte kan användas om ryssarna inte kannibaliserar på andra plan av samma modell. På det viset sprider sig sanktionerna i kedjereaktioner i allt vidare cirklar över den ryska ekonomin. Och processen tar inte slut utan får bränsle av sina egna framgångar.

Några veckor före den ryska invasionen träffades Putin och Xi Jinping i syfte att visa världen att de avsåg att samarbeta och att Kina genom att köpa ryska varor – i huvudsak olja och gas – och därigenom kompensera Ryssland för eventuella tapp orsakade av västerländska sanktioner. Det kallades ”ett partnerskap utan gräns”. Som tack för det kinesiska stödet förklarade ryssarna sin välvillighet inför Kinas planer avseende Taiwan medan USA varnade kinesiska företag för att hjälpa ryssarna att slingra sig undan sanktioner som skulle kunna införas.

Men när Kina iakttar sanktionernas förödande effekter på den ryska ekonomin svalnar intresset för att hjälpa ryssarna. Partnerskapet visade sig ha gränser som tydligt framträdde för kineserna när de betänkte möjligheterna att själva bli utsatta för motsvarande ekonomiska krigföring. Att USA, Europa, och asiatiska länder som Taiwan, Sydkorea, Japan skulle sluta handla med Kina och utländska bolag som står för kanske halva den kinesiska exporten skulle pausa sin verksamhet i Kina blev en framtidsbild som fick kineserna att tänka ett varv till.

Det märkvärdiga är att hela det västerländska näringslivet, som inte brukar gilla politisk klåfingrighet utan tvärtom normalt sätter sig till motvärn om det förhindras göra lönsamma affärer, i det här fallet inte bara villigt anpassat sig till de statliga sanktionsreglerna, som alltså dagligen skärps, utan också frivilligt hittar på egna sätt att slänga grus i Putins maskineri. Hundratals stora företag har stängt affärerna i Ryssland och åkt hem.

Det var inte skrivet i stjärnorna att den ekonomiska utvecklingen skulle bli en sådan motgång för Putin. Det var för övrigt knappt någon som trodde att kriget skulle gå så bra för ukrainarna. Dagen efter invasionen intervjuades en säkerhetspolitisk expert, förre ordföranden i FN:s generalförsamling tillika svenske utrikesministern Jan Eliasson, som förklarade lite nedlåtande att Ukraina inte hade en chans att klara sig många dagar mot Ryssland. Jag har alltså varit i förnämt sällskap när jag tagit fel. Från början hade ingen väntat sig sådana framgångar. Men ukrainarna lyckades under symbolen Zelenskys ledning åstadkomma en David mot Goliat-vändning på dramat. Jag tror att världen liksom hajade till och med förvånad beundran bestämde sig för att stödja det frihetsälskande ukrainska folkets till en början utsiktslösa kamp. Sanktionerna förvandlades från ett ganska farligt verktyg som kunde skada inte bara mottagaren utan också avsändaren till ett vapen som envar kunde använda för att göra en egen insats i en ädel kamp för friheten – om det så bara är att sluta äta rysk kaviar.

Det här med sanktioner kan vara en ny sorts atombomb vars krafter vi tidigare inte föreställt oss. Bomben kan bara användas av någon med överlägsen ekonomi, det vill säga västerlandet. För att den ska fungera krävs också att krigets ändamål känns legitimt av alla de människor som samarbetar om att det ska smälla ordentligt. Utan Zelenskys karisma och det ukrainska folkets heroism hade sanktionerna nog inte gått så bra.

Patrik Engellau