BITTE ASSARMO: Mamma och hennes gröna fingrar

Idag tänkte jag på min mamma. Det gör jag i och för sig ganska ofta, men just idag har hon känts mer närvarande än vanligt. Kanske beror det på att sonen bjöd på en av hennes paradrätter – fläsk med löksås – igår, kanske på att jag nyss fick en liten pärlhyacint av en god vän.

Pärlhyacinter var en av min mammas favoritblommor och jag tänker alltid på henne när jag ser de vackra små blommorna. När pärlhyacinterna kom in i vårt hem så var våren på väg, det visste man med bestämdhet.

Min mamma älskade blommor och hon hade imponerande gröna fingrar. Hon hade varenda fönster fullt av blommor – i köket växter som browallia, begonior och saintpaulia, i de övriga rummen clivia, palettblad, gullranka och sammetsblomma. Allt eftersom vädret blev varmare fyllde hon även upp balkongen, tills den blev som en liten grönskande oas med penséer, pelargoner och tagetes.

Balkongen var inte stor – jag växte upp i ett funkishus med en balkong som inte rymde mer än ett litet bord och ett par pallar – men det hindrade inte mamma från att förvandla den till en trädgård i miniatyr. Jag minns än idag hur jag brukade flytta ut mitt dockskåp på balkongen under varma sommardagar, och där satt jag sedan bland blommor och blader och drömde mig bort i miniatyrvärlden.

Själv har jag allt annat än gröna fingrar. De enda växter som någonsin överlevt i mitt hem är en gammal monstera, som hann bli nästan tjugo år innan den till slut tappade lusten. Undantaget är palettbladen, som tycks trivas som fisken i vattnet och blir hur täta och frodiga som helst.

Jag har alltid haft palettblad, i alla former och färger som jag kommit över, och älskar dem. På senare år har de fått ett uppsving, för det går mode även i krukväxter. Just nu verkar de gammaldags krukväxterna vara särskilt poppis. En googling på just orden ”gammaldags krukväxter” genererar hur otaliga träffar och det är uppenbart att det numera är trendigt att pryda sitt hem med krukväxterna från mammas och mormors tid.

Palettbladet har sitt ursprung i sydöstra Asien. Den är en flerårig halvbuske som förgrenar sig lätt och som i naturen kan bli uppåt en meter hög. Till Europa importerades den i mitten av 1800-talet. Eftersom den var lätt att odla spred den sig snabbt i stugorna, med hjälp av sticklingar från vänner och bekanta.

Kärt barn har många namn, heter det ju, och palettbladet var inget undantag. Den fick många smeknamn, såsom fattigmans-kroton, nälla och praktnässla. Och visst påminner bladen om nässlans. Men bara till utseendet. Bladen är mjuka och lena som sammet och allt annat än brännande.

Min moster hade också gröna fingrar – om sanningen ska fram var hennes faktiskt ännu grönare än mammas. Hon skötte inte bara om sin trädgård med kärlek och omsorg utan även sina krukväxter. Hennes stora stolthet var en clivia som hade flera decennier på nacken, och som brukade blomma med stora, vackert gulvita blommor framåt försommaren.

Att få en clivia att blomma är inte helt lätt, särskilt inte i dagens modernt uppvärmda hem, för innan blomningstiden behöver de stå lite svalt en period. Det var inget problem i mosters och morfars hem där finrummet, som det kallades, stod ouppvärmt och oanvänt förutom vid större högtider. Där mådde clivian så bra att den blommade år efter år, ända tills min moster lämnade jordelivet. Mamma tog förstås hem den, men trots sina gröna fingrar kunde hon inte få den att anpassa sig till livet i lägenhet.

Om sanningen ska fram kunde mamma inte heller göra det, inte fullt ut. Hon hade alltid en längtan tillbaka till landet, till barndomshemmet med dess trädgård och åkrar. Men hon gjorde det bästa av sitt liv och skapade hemtrevnad och trivsel även i vår lilla funkistvåa.

Bitte Assarmo