ANDERS LEION: Den onödiga självständigheten

Under senare tid har energiförsörjningen kommit att diskuteras sedan ett par kalla, vindstilla dagar avslöjat att vårt elsystem är mycket känsligt. Det har inte varit svårt för kritikerna att påvisa bristerna – de har redan anmält sig som kommande nedslag i varje boendes plånbok, mest i villaägarnas. Svårare har det varit för dem som ansett sig vilja försvara rådande system.

Av alla argument har det vanligaste, och för systemförsvararna lättast tillgängliga, varit beroendet av utländska elmarknader. Vi har fått veta att det uppdrivna priset varit en följd av att den ryska gasen och därmed elproduktionen på kontinenten blivit så dyr. Import från Sverige har därför varit förmånligt för Tyskland och andra länder och efterfrågan och priset på svenskproducerad el har därmed stigit. Detta är ett faktum, men det finns mer att säga om saken.

Internationalisterna inom svensk politik tycker att detta är bra. Marknadsdogmatikerna instämmer, samtidigt som de fortsatt sörjer över att Sverige inte fick förmånen att använda euron.

Vilka är då dessa marknadstroende, internationellt inriktade grupper? Det är de flesta politiker och journalister. De ser inte något värde i svensk självständighet. Sverige är ett administrativt område i världen, likt alla andra.

De ser inget problem i att svensk energipolitik medvetet gjort landet beroende av förhållandena på kontinenten, som samtidigt är mycket beroende av Rysslands villighet att leverera gas. Tysklands energipolitik är ett arv från Angela Merkel. Hon hyllades enhälligt, under hela sin ämbetsperiod, av dessa troende marknadsliberaler och internationalister.

De ser inte heller något problem i Sveriges allt större beroende av de illa fungerande länderna i södra Europa. Frankrike, Italien och Grekland kämpar alla med sina ständiga underskott i budgetarna, vilket gör dem allt mer sårbara och känsliga för kriser av olika slag. Sveriges eviga roll blir att utan knot fortsätta finansierandet – via EU – av dessa underskott och av de återkommande gigantiska, särskilda stödåtgärderna.

Dessas länders svårigheter är till stor del en följd av att korruptionen är så utbredd och därmed förvrider politiken. Värre kan det bli. Berlusconi är kanske snart Italiens president.

De troende internationalisterna ser inga problem. De ser med instämmande eller i alla fall liknöjdhet att Sverige blir allt mer korrupt. Antagligen ser de detta som en anpassning till vår omvärld.

I svensk politik är det främst Vänsterpartiet som påtalat dessa problem, vilket måste ses som ett avsevärt tillfrisknande och en frigörelse från det tidigare Moskvaberoendet och tron på en röd international.

Partiet bemöts då med påståendet att det varken förstår marknadens eller öppenhetens mot omvärlden välsignelser. Ingen av dess kritiker ser beroendet av omvärlden som ett problem. Varken beroendet av Ryssland eller det sydeuropeiska ekonomiska vanstyret.

Egentligen är det därför svårt att förstå varför vi har ett försvar. Vad är det vi försvarar? Vi skiljer oss ju inte på något sätt från vår omvärld? Det måste bara vara bra att vårt beroende hela tiden ökar. Det vaccinerar oss mot inhemska dumheter, förstås. Utländska sådana finns inte.

Varför lägger vi inte ner försvaret? Omvärlden som hela tiden erbjuder oss fördelar borde väl hålla ett försvar som också kommer oss till del? Och varför inte marknadsanpassa försvaret? Det finns legosoldater att köpa på marknaden. Vad de tidigare har gjort på annat håll behöver vi inte lägga oss i.

Men vem är jag att kritisera den förda politiken? Öppenheten mot omvärlden är en del av den svenska värdegrunden. Den går inte att ifrågasätta med barnsliga hänvisningar till verkliga förhållanden och faktiska följder av den förda politiken.

Vi har nu en gång bestämt oss för att vara öppna mot och beroende av omvärlden. Självförsörjning och beredskap är så föråldrade begrepp att de blivit bortglömda och okända, nu senast demonstrerat under pandemins början. Och blir vi avskurna från matleveranser får vi väl se det som ett tillfälle till hälsosam viktreducering för hela befolkningen.

Biståndet till andra länder måste bibehållas och ökas i takt med vår tillväxt. Återigen är det missvisande att fråga efter biståndets effekter. Det ingår i värdegrunden, vår öppenhet mot omvärlden. Det ger oss dessutom ytterligare ett tillfälle att lära om och anpassa oss till korruptionens inverkan på ett lands styrelse.

Också invandringen måste bibehållas i oförändrad omfattning. Att vilja minska denna vore detsamma som att påstå oss vara förmer, att vårt samhälle skulle ha något särskilt att erbjuda och därför vara värt att försvara. Också en sådan hållning strider förstås mot värdegrunden.

Nu måste jag nog besinna mig. Det finns inte något skäl att skriva denna text. Ingenting kommer ändå att ändras. De samhällsbevarande och värdegrundsförsvarande krafterna står sig fortsatt starka. Och det skall vi väl vara tacksamma för?

Anders Leion