PATRIK ENGELLAU: Att tänka på reträtten

När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:

Han kunde icke vika,
blott falla kunde han
.)

Jag tror att det sedan länge är dags att Sverige börjar se sanningen i vitögat och inser att våra humanitära stormaktsambitioner leder oss mot ett större bakslag är vad vi skulle behöva lida om vi lät oss ledas av förnuftet i stället för att låta oss piskas till excesser av extrema politiskt korrekta dogmer. Anders Leion skrev nyligen om Filipstad där en skola med invandrarbarn av vilka många inte talar svenska slås ihop med en skola med svennebarn. (Några svenneföräldrar hade i enlighet med det demokratiska regelverket drivit igenom en folkomröstning i frågan men detta utslag av demokrati las ned av politiker eftersom planerna för skolsammanslagningen inte gick att ändra.)

Detta försök till skolintegration kommer naturligtvis att misslyckas så som liknade experiment slagit slint på andra orter. Skolresultaten för svennebarnen försämras, folk flyttar till andra orter där det är lugnt på lektionerna (och när de ska sälja sina villor upptäcker de att bostadspriserna sjunkit just där men stigit på den mer stillsamma ort dit de avser att flytta).

Varför dessa blint hängivna försök från politikernas sida att blanda befolkningsgrupper mot deras vilja? Vad tror de att de ska uppnå med påtvingad integration? Inte är det demokrati för då hade folkomröstningen i Filipstad inte så lätt avfärdats med hänvisning till att den kommunala planeringen gått för långt.

Man anar tilltagande panik i de politiska besluten. Politikerna har åtminstone sedan migrationskrisen 2015 målmedvetet underlåtit att försöka hantera de vanligaste svenska ”utmaningarna”, till exempel just skolan. Jag blir alltmer övertygad om politikernas uraktlåtenhet beror på att de inser att de inte kan lyckas. Det finns ingen lösning så länge de ska behålla sina politiskt korrekta dogmer. I förlängningen av dagens skolpolitik finns bara mer segregation och alltmer desperata och utsiktslösa försök till ytterligare tvångsintegration.

Är det inte dags att öppna ögonen och inse att det humanitära stormaktsprojektet är kaputt? Skolan kommer inte att repa sig, brottsligheten kommer att fortsätta att öka, stöket på biblioteken och simhallarna kommer att fortsätta. Ett land kan inte bedriva en politik som förutsätter att det finns väktare i vartenda offentligt rum.

När det gäller skolan så får politikerna vänja sig vid tanken på fortsatt segregation. (För svenneföräldrarna blir den tillvänjningen inget problem eftersom de i handling oavbrutet visar ett de gillar idén; handen på hjärtat, skulle du inte föredra segregerad ordning framför ett integrerat kaos för dina egna barn?) Frågan är bara om segregationen ska vara spontan eller organiserad.

Idag är segregationen spontan. Ingen har planerat den, det har bara blivit som det blivit. Alla organisationsförsök har gått ut på att förvandla segregationen till sin motsats, integration, vilket alltså inte fungerat.

Enda chansen att hitta ett respektabelt och kanske till och med bra nytt skolsystem vore att införa organiserad segregation på meritokratisk grund. Valfriheten ersätts av sökfrihet. Alla elever får söka sig till vilka skolor de vill. Skolorna väljer elever efter kompetens. En del skolor blir bra skolor som attraherar de mest kompetenta eleverna – där kompetens kan utgöras av musikalitet eller goda anlag för matematik eller idrott etc – medan andra skolor blir som ett slags daghotell för elever som inte lär sig något. De flesta skolor placerar sig mellan dessa extremer. Jämfört med dagens system skulle ett sådant system troligen medföra en avsevärd förbättring inte minst för att studierna blir intressantare för alla elever när de utbildas tillsammans med andra på deras egen nivå.

Patrik Engellau