ANDERS LEION: Alex och dvärgen 

Den stora invandringen till Sverige, med en topp 2015, har lett till många svårigheter ekonomiskt och socialt på olika håll i Sverige. Bland de hårdast drabbade har Filipstads kommun varit. Sveriges television har granskat situationen i staden med motiveringen att statistik av olika slag – också för befolkningsutveckling och arbetslöshet – visar hur allvarligt läget är. 

2018 betalade Filipstad ut nära 30 miljoner kronor i ekonomiskt bistånd (se bilden). För 2019 är prognosen 31 miljoner. Foto: SVT 

Arbetslösheten beskrivs så här: ”I mars 2019 var den officiella arbetslösheten bland inrikesfödda 4,8 procent. Bland utrikesfödda var den 41,1 procent. Och enligt kommunen är arbetslösheten ännu högre, om man bara tittar på personer från länderna utanför Europa. I den gruppen räknar kommunen 80 procent som arbetslösa.”  

Annicka Carlsson, verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen: ”Tittar man på utmaningen i samhället så kan man använda både och. Det är det som är grejen, man kan inte säga ’okej, var anställer arbetsgivarna de utrikesfödda analfabeterna?’… det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter, utan det finns en efterfrågan på arbetskraft.”  

Filipstad är enligt Nyheter P4 Värmland en av landets minst trygga kommuner: 

  • Filipstad är en av landets minst trygga kommuner, enligt en rapport från Sveriges kommuner och regioner, med statistik från 2019. 
  • Orsaken är bland annat en hög andel anmälda våldsbrott och stölder samt att det i kommunen varit flera husbränder. 
  • Kommunalrådet, Åsa Hååkman Felth säger att hon delar oroliga Filipstadsbors känslor. 

På senare tid har det varit stora motsättningar inom kommunen om integration av skolelever. Den här artikeln har frågat främst invandrarbarnen vad de tycker om förslaget att sammanföra invandrarbarn och svenska barn i samma skola.  

De är splittrade. Bland de svenska föräldrarna är många emot förslaget. De tvingade fram en folkomröstning, som dock gjordes meningslös genom att politikerna lade folkomröstningen till en tidpunkt efter beslutet om sammanslagning. Kravet på folkomröstningen ledde förstås till anklagelser om rasism.  

Malcom Kyeyune har skrivit mycket klokt om föräldrarnas reaktion och politikernas handfallenhet: ”Försvinner det hoppet, /att skolan på något magiskt sätt skulle fixa allt/ står de helt utan alternativ, helt utan några lösningsförslag.  Det enda kvarvarande alternativet – låt oss vara helt ärliga här! – är att börja låtsas som om dessa ofta stökiga invandrarelever inte utgör ett problem genom att skapa skolor som i praktiken endast är en sorts temporära förvaringsanstalter åt individer som aldrig får chansen att bli en del av Sverige.” 

I DN för någon månad sedan beskrev Alex Schulman läget i Filipstad, den stad han så ofta som barn besökte, därför att hans morföräldrar under de sista åren av sina liv bodde i staden. Hans morfar var den då mycket kände författaren Sven Stolpe. 

Alex Schulman gör det genom att utförligt, mycket utförligt redogöra för sina tankar under en bilfärd från Stockholm till Filipstad. Han har bestämt sig att än en gång besöka staden för att deltaga i den trygghetsvandring som kommunen och polisen anordnar. Anledningen är naturligtvis den otrygghet som P4 Värmland redovisat och som återgetts ovan. Det refereras också till otryggheten i den genomgång en representant gör före trygghetsvandringen. 

Också själva vandringen redovisar Alex Schulman utförligt. Ingenting händer utöver att den grupp han deltar i – deltagarna har indelats i två grupper – hajar till när de i skymningen ser en flock människor närma sig. Det visar sig, komiskt nog, att det är den andra gruppen vandrare. Alex Schulman tar mycket skickligt vara på denna dramaturgiskt tacksamma händelse.   

Alex Schulman är ett retoriskt geni. Han, sedan årtionden välbekant med staden, vet naturligtvis vad som hänt och händer i staden, att ekonomin är i kras, att brottsligheten, bränderna och annat plågar invånarna och leder till deras oro. Och han känner förstås till striderna om skolan. Inledningsvis refererar han också till några reaktioner på tillståndet i Filipstad och beskriver en del av tillståndet i staden, också invånarnas oro. 

Allt detta försvinner snart ur skildringen. Han förnekar det inte. Han försöker inte ens måla en annan bild. Han är skickligare än Potemkin. Han ställer inte några hindrande plank i vägen eller målar om några fasader för att dölja verkligheten. 

Han skapar sin egen verklighet. Visst, det hände inget just den kvällen han var ute och gick i staden – kanske därför att trygghetsvandringen var bekant för alla och vissa visligen höll sig undan. 

Men han gick ju mitt i verkligheten. Före vandringen hade han kunnat tala med några av de andra deltagarna, en och en så att de tordats yppa sin oro och sin verkliga inställning. Sedan hade han kunnat redovisa vad han fått höra.  

Nej, det gör han inte. Han aktar sig. I stället skapar han en annan verklighet, förankrad långt borta i morföräldrarnas tid och i hans egen trygga, av fördomar välskyddade världsbild. Det enda som existerar under denna långa skildring är han och hans medvetande – och de noggrant sovrade sinnesintryck som skall förstärka hans förhandsinställning: i Sverige händer ingenting. Visserligen har det kommit många invandrare till Sverige och särskilt till Filipstad, men ändå har inget egentligen hänt. Och muslimerna i moskén är ju så trevliga. Det som finns för Schulman är det ständigt aktuella, och det enligt Malcom Kyeyune mest betecknande för vår tid och för den välbeställda klass som Schulman tillhör: hyckleriet. 

Alex Schulman är ett geni. Bredvid honom blir Goebbels en dvärg.  

Anders Leion