BITTE ASSARMO: Brukslaget som fyller 115

Alldeles nyligen, närmare bestämt den 13 januari, fyllde Degerfors IF 115 år. I samband med jubileet visar Sveriges Television en dokumentärserie om brukslaget som spelat sammanlagt 30 säsonger i allsvenskan och som i år, mot alla odds, spelar sin 31:a: Allsvenskan – Här kommer Degen.

Degen är ännu ett smeknamn på det lag jag själv brukar kalla Rövitt och som är laget i mitt hjärta. Det är pappas förtjänst – eller fel, om man nu råkar ogilla fotboll av någon anledning. Han började ta med mig till Stora Valla medan jag fortfarande var liten nog att sitta på hans axlar. Senare följde jag med alldeles frivilligt, till att börja med för att korven som serverades i pausen var så god, senare för att jag lärde mig uppskatta det som skedde på planen.

På den tiden pendlade Rövitt mellan dåvarande division 2 och 3. Men i pappas ungdom var det annan fotboll som spelades på klassiska Stora Valla. Då var det allsvenskt för fullsatta läktare, och på planen kunde man se storheter som Gunnar Nordahl och Olle Åhlund.

Min pappa var elva år när han gick på match på Stora Valla första gången. Men fotboll hade han alltid älskat. Det blir lätt så när man har en hel drös äldre bröder som inte gör annat än spelar fotboll på ledig tid, brukade han säga. Men 1938, när Degerfors gått upp i högsta divisionen för första gången, ville han se det hela med ena ögon. Med darrande knän gick han till sin far för att be om 25 öre till inträdet.

Varför darrande knän, kan man undra, men det har sin förklaring. Farfar var en rättfärdig och strävsam man, men han hade inte mycket till övers för idrott. Det var lättja, menade han, och i smyg brukade han punktera läderbollarna för sina söner för att de skulle jobba längre dagar på gården istället för att ägna kvällarna åt denna lättjefulla sysselsättning.

Inte var han särskilt frikostig med pengar heller. Det handlade inte om snålhet men en bonde med mellanstort jordbruk och femton barn har inte råd att slösa och 25 öre var ändå 25 öre.

Men den där vårvintern 1938 hade han börjat bli lite mildare. Kanske kände han redan av sin försämrade hälsa, kanske anade han att han inte hade så långt kvar. Kanske kände han en alldeles särskild ömhet för den lille tanige sonen som så ödmjukt bad om en liten slant för att kunna se på fotbollslaget som hela bygden hade hejat fram till allsvenskt spel. Oavsett orsak klappade han sin telning på huvudet och tog fram sin börs.

-Här ska du få, pajk, sa han vänligt och tog fram en krona.

Pappa berättade senare att han blivit svimfärdig. En hel krona! Det räckte både till inträde och korv och mer därtill och pappa cyklade iväg, glad i hågen.

Därefter var pappa fast i fotbollen och fast för Degerfors IF. Senare även jag. Numera även min son som, trots att han är född på Söder och borde älska Bajen, har ett rödvitt hjärta. Så kan det gå.

Genom åren har en rad framgångsrika fotbollsprofiler haft Stora Valla som hemmaplan under en del av sin karriär. Tidigare nämnda Gunnar Nordahl och Olle Åhlund. Bertil Nordahl. Ralf Edström. Olof Mellberg. Andreas Andersson. Ola Toivonen. Stora Valla har också, vågar jag påstå, ett unikt publikrekord – i alla fall om man ser till arenans storlek och antal invånare i orten. Året var 1963, motståndarlaget Norrköping och antal åskådare 21 065. Det är inte dåligt, det.

Under många år låg laget i superettan men 2020, när pandemin slog till, hände det man knappt vågat hoppas på. Röda vita laget gjorde en kanonsäsong där allt stämde, och tog sig tillbaka upp till allsvenskan mot alla odds. Den 5 december 2020 spelades den sista och avgörande matchen och jag hade tagit fram bubbelflaskan i god tid. När jag till sist kunde öppna den var jag så lycklig att jag nästan svimmade.

Nästan exakt ett år därefter säkrade laget sin andra säsong i allsvenskan. Och nu uppmärksammar alltså SVT det klassiska brukslaget i en ny dokumentärserie. Mycket roligt, inte bara för Degerförssupporters utan för alla som är intresserade av fotboll och fotbollshistoria.

Bitte Assarmo