PATRIK ENGELLAU: Det rena förnuftet talar

Ibland tar mig det rena förnuftet ut på hiskliga turer trots att all min goda uppfostran och utbildning spjärnar emot så mycket de orkar. När det rena förnuftet – en uppfinning av filosofen Immanuel Kant (bilden) som jag just nu har lust att ta ut på exercis – är på det humöret kan vad som helst hända. Häromdagen rök demokratin.

Så här sa det rena förnuftet.

Före franska revolutionen fördelades samhällets sinekurer efter börd. Till exempel hade adeln ensamrätt på attraktiva positioner. Revolutionen drevs till stor del av rättviseideal och försökte därför göra rent hus med sådana privilegier. I privilegiesamhällets ställe satte revolutionen meritokratin vilket innebär att de fina jobben ska gå till dem som är kunnigast och även i övrigt mest lämpade att bekläda de höga befattningarna.

Vår tid har inte riktigt fattat poängen med meritokratin, fortsatte det rena förnuftet. Vi ser bara den ena sidan, nämligen den individuella rättvisa som ligger i att kompententa personer får företräde framför inkompetenta personer vid tjänstetillsättningar. Meritokratin och individualismen är samma andas barn. Jag återkommer till den andra sidan, sa förnuftet.

PK-ismen har skruvat kraven på individuell rättvisa ytterligare några snäpp och kommit fram till att sann rättvisa inte är att individer belönas efter personlig förmåga utan i stället att alla belönas helt lika i kraft av att vara just individer av samma värde. Denna revolutionära omvandling av rättvisebegreppet förkroppsligas i Sverige av den nationella dogm som illustreras av parollen ”Allas lika värde”.

Det är lätt att påvisa det snurriga i detta tänkande, fortsatte det sunda förnuftet, eftersom alla vet att det inte är sant. En krympling utses inte till höjdhoppare i den svenska OS-truppen just eftersom alla när det kommer till kritan, det vill säga i varje möjlig, konkret situation, inte har lika värde. Ej heller skulle någon vilja bli opererad av en person som även utan kirurgisk kompetens insisterar på jobbet som överläkare på kirurgkliniken.

Trots att vem som helst inser detta fortsätter rättvisetänkandet att löpa amok. I Tyskland har det börjat tillämpas i fråga om prioriteringar inom covidvården. När intensivvården inte har plats för alla måste man välja vilka som ska komma i första hand. I Sverige har Socialstyrelsen inrättat ett system som ska säkerställa att valet maximerar befolkningens återstående levnadstid, till exempel genom att yngre prioriteras framför äldre. Efter påtryckningar av intressegrupper som försvarar personer med funktionsnedsättningar har den tyska författningsdomstolen bestämt att det för att garantera de handikappades och multisjukas lika rättigheter måste stiftas lag i ärendet så att faktorer som överlevnadschans inte spelar någon roll vid prioriteringarna.

Detta är logiskt men vrickat, säger det rena förnuftet. Med den typen av logik hade man vid köbildning lika gärna kunnat lotta ut platserna på intensiven. Eller också hade man kunnat införa någon typ av kvotering så att rasifierade personer och könsbytare eller andra slags förtryckta personer fick förtur vid infusionspumparna och övervakningsmonitorerna.

Det rena förnuftet förklarar hur rättvisetänkandet så totalt har kunnat tappa koncepterna. Vi kan gå tillbaka till meritokratin. Till skillnad från vad vi föreställer oss handlade meritokratin inte i huvudsak om att ge individerna ett utfall som motsvarade deras begåvning utan om att inrätta en ordning som gav högsta ledningen en apparat med största tänkbara effektivitet. En armé där varje man hamnat på rätt plats känns inte bara bra för det högre befälet utan är också desto kraftfullare när det blir krig. Den som förverkligade den franska revolutionens rättvisepatos på den här punkten var Napoleon och han gjorde det inte för att han var liberal utan för att han var en ärelysten krigare och en stor strateg.

Den stora frågan är därför vad som egentligen är syftet med den rättvisa som alla med sådant patos eftersträvar. Är det, frågar det rena förnuftet, att vissa individer ska känna sig uppskattade efter medfödd förtjänst eller är det för att kollektivet ska bli så effektivt som möjligt? Eller, för att uttrycka samma sak lite annorlunda, är det för demokratins eller kungens skull? Demokratins tänkande, när det inte lägger band på sig själv, leder till stolliga överdrifter när folk ska förverkliga dogmen om allas lika värde. Vore det då inte bättre med en upplyst och allsmäktig monark som förmådde begränsa rättvisetänkandet så att det inte går ut över kollektivets överlevnadschanser?

Där rök demokratin.

Patrik Engellau