ANDERS LEION: Den avsedda uppgivenheten 

I årtionden har politikerna talat om att politiken måste förebygga problem, inte bara ingripa när de blivit akuta. Det gäller de sociala problemen i de så kallade utsatta områdena och det gäller särskilt de illa fungerande skolorna och den ständigt härjande brottsligheten. 

Resultatet har uteblivit, det vill säga någon förebyggande politik har inte kunnat presteras. Inte heller har de därmed kvarvarande och växande problemen framgångsrikt kunnat bekämpas med akuta insatser. 

Hur kan det komma sig? Fungerar den så kallade välfärdsstaten inte alls längre? Och vad skulle det i så fall kunna bero på? 

Som alla kan se fungerar den inte. Det gäller allt från vård och skola till trygghet och ordning – nedgången är för alla uppenbar från den tid då frasen den svenska modellen uttalades med stolthet. Det beror på att politikerna inte längre tror på sin egen politik. Deras tal om insatser av olika slag är inte längre till för att ändra verkligheten. Det är till för att ytterligare någon tid kunna ändra på bilden av verkligheten och därmed förhoppningsvis ge politikerna möjlighet att överleva kommande val. 

Men också denna politik, siktande mot detta mycket blygsamma mål, har blivit allt svårare att göra trovärdig. Det beror på att regeringen och dess allierade, den traditionella oppositionen, inte längre ensamma behärskar utformandet av verklighetsbilden. De nya medierna, förklarligt nog ständigt förtalade av politikerna, har fått allt större genomslag. Och deras berättigande, det som får vissa av dem att överleva, är att de levererar produkter som är mer trovärdiga, som stämmer mer överens med allmänhetens egna erfarenheter.  

Därför talar justitieministern om alla sina insatser mot brottsligheten, samtidigt som polisen är underbemannad och förblir så trots allt tal om att polisens numerär skall öka med 10 000 anställda. 

Och därför talar han och andra om att invandringen minskat till EU:s lägsta nivå, trots att fortfarande hundratusen invandrar per år (beviljade uppehållstillstånd  till och med november 87 000). Regeringen talar medvetet bara om antalet asylsökande (11 022), tiger om alla andra.  

Och av samma anledning talar man om att höja skolans kvalitet och förbättra läraryrkets status, samtidigt som utbildningen är så lite eftertraktad att många som söker till lärarutbildningarna gör det därför att deras låga betyg eller resultat på högskoleprovet endast duger där.  

Energipolitiken har synats av en vinter som i motsats till de närmast föregående bjudit på lite kyla. Miljöpartiets och Socialdemokraternas manipulerande för att stänga ned kärnkraften har avslöjats, samtidigt som det blivit uppenbart att deras alternativ – vind- och solkraften – inte förmår annat än att göra rådande kraftsystem instabilt och leveransodugligt. 

Och glansnumret: talet om att integrationen skall förbättras, försöker man med ihärdiga insatser få trovärdigt, trots att ingen längre orkar höra på. Integrationen har blivit en irriterande spökbild för åhörarna och ett allt mindre fikonlöv för de nakna politikerna.  

Det har gått så långt att politikerna har svårt att dölja att inte ens de själva tror på den egna politiken. Det avslöjas av deras olika skandaler och reaktionen på dessa. Vad som än avslöjas leder det ändå inte till några konsekvenser för dem, annat än tillfälliga, mest kosmetiska sådana. Däremot kan underställd personal få flytta lite på sig. Här är en av många skandaler. Den som googlar finner mera. 

Om de inte tror på den egna politiken och därmed inte på den egna uppgiften – varför då bli upprörd över någon oegentlighet? Den har ju inte ställt till någon skada, bara satt käppar i hjulen för projekt som politikerna inte ens själva tror på. Låt vara! Fortsätt låtsas! 

De lever med en medveten, avsedd uppgivenhet. 

Anders Leion