PATRIK ENGELLAU: Måste inte demokratin förr eller senare upphäva sig själv?

Den västerländska demokratin har ungefär etthundrafemtio år på nacken – USA ensamt kanske hundra år till – och jag skulle tro att de flesta folk som avnjuter detta samhällsskick utgår ifrån att det inte bara representerar statskonstens oövervinnerliga höjdpunkt utan dessutom är evigt. I och för sig har tänkare som Arnold Toynbee, Oswald Spengler och, såklart, Sokrates lagt framlagt teorier om demokratins undergång genom olika skickligt uttänkta mekanismer. Men ingen tar sådana sönderfallsteorier på allvar så de hade lika gärna kunnat vara otänkta. Det finns ingen efterfrågan på funderingar om att demokratin har sin undergång programmerad i sitt DNA så därför kommer ej heller denna text att få några särskilda hyllningar.

Ändå visar historien att nästan allt som människor hittar på, i varje fall statsskick, av ödet utrustas redan vid födelsen med frön till sin egen förstörelse. Därför borde eftertänksamma människor vara uppmärksamma på förstörelsefrön som börjar gro om inte för annat så för att försöka krossa dem i deras späda ungdom – om de eftertänksamma människorna verkligen gillar demokratin så mycket som folk i allmänhet försäkrar att de gör.

Även jag gillar demokratin men det hindrar inte att jag tror att jag ser ett antal undergångsfrön som för mig känns som sociologiska järnlagar som på sikt inte kan undgå att fälla vårt statsskick.

Det första fröet är just den konstruktionsdetalj som skiljer den moderna demokratin från den antika grekiska, nämligen att medborgarna numera inte förväntas delta personligen i statens styrelse – till exempel genom att tvingas tjänstgöra i den tidens motsvarigheter till statsbyggnadsnämnder och försäkringskassor – utan överlämnar det arbetet till ombud som kallas politiker och som i sin tur anställer egna ombud som kallas tjänstemän för att dessa senare ska göra själva jobbet.

Detta arrangemang leder oundvikligen till att de anställda politiska ombuden tillsammans med de anställda politiska ombudens ombud, alltså tjänstemännen, får ett maktövertag över medborgarna. De har daglig erfarenhet av att styra staten och därför en kompetens för detta som medborgarna saknar. Det påstås krävas tio tusen timmars övning för att bli expert på vad som helst, till exempel på fiolspel och golf, och det gäller säkert även staten. Hur många timmar har du ägnat åt att träna på att styra staten? Jämför det med Morgan Johansson så får du ett perspektiv.

Oavsett vad det beror på är det en järnlag, närmare bestämt Oligarkins järnlag – så betitlad av den tyske sociologen Robert Michels – att medborgarnas ombud med tiden tar makten från medborgarna och bara lämnar kvar någon skärva, till exempel en rösträtt som bara kan utövas en gång vart fjärde år, av den makt som demokratins förkunnare ursprungligen lovade medborgarna.

Men även ett vapen som bara kan utnyttjas en gång vart fjärde år kan vara ett formidabelt tillhygge för medborgare som vill försvara sin rätt mot möjliga usurpatorer. Så länge det råder konkurrens mellan de politiska ombuden och de därför delar in sig i olika föreningar eller partier kan medborgarna styra enligt principen söndra och härska. Den kamp som i verkligheten utspelar sig mellan olika medborgargrupper får då sin motsvarighet bland de valda ombuden som uppför denna samhälleliga strid i miniatyr.

Men skulle nu den olyckan inträffa – och jag kan inte se hur den kunde undvikas – att de politiska ombuden lyckades göra sig oberoende av medborgarna, till att börja med exempelvis genom att använda statens våldsapparat, som den ju kontrollerar, för att tvinga medborgarna att försörja ombuden, så sjunger demokratin troligen på sista versen. I slutändan hamnar ett sådant samhälle i en situation där ombuden har kontroll över praktiskt taget allting inklusive nästan all information som når medborgarna via media, över forskningen, över utbildningen, över själva bilden av hur samhället är konstruerat samt via en egen statskontrollerad värdegrund över vad som är rätt och fel. Till slut kan de komma att bestämma över naturen, till exempel hur många kön det finns.

Medborgarna har till slut inga medel att hävda sig mot ombudens maktmonopol. Inga protester kommer att accepteras eftersom ombuden kommer att förklara sig själva synonyma med demokratin vilket gör att de, om det behövs, kan ingripa med hela statens makt mot uppstudsiga medborgare som de strax stämplar som demokratins fiender. När det anses odemokratiskt eller ens bara olämpligt att bruka demokratiska rättigheter såsom yttrandefriheten – och ombuden själva, till exempel Morgan Johansson och Anders Ygeman, ingriper för att förmå Facebook att gå deras ärenden – då vet man vad klockan är slagen.

Patrik Engellau