BIRGITTA SPARF: Prat i kvadrat löser alla problem

Jag kommenterar här en artikel publicerad i Aftonbladet igår (10/11 2021), skriven av Julia Agha, VD på Alkompis, Sveriges nyhetskanal på arabiska. Men det är svårt eftersom det är lite oklart vad det är hon försöker säga.

Enligt Agha finns det en stor grupp utlandsfödda i Sverige som är ofrivilliga vaccinmotståndare. Varför de är ofrivilliga och vaccinmotståndare är lite svårt att få grepp om men jag ska försöka att bena ut hennes resonemang.

Denna grupps ofrivilliga vaccinationsmotstånd beror inte på brist på information på deras eget språk, vilket annars brukar vara den främsta förklaringen. Men här har myndigheterna bättrat sig, enligt Agha. Så vad kan då motståndet bero på?

Här blir det lite knepigt att hänga med i Aghas tankegångar. Hon börjar tala om utlandsfödda eller kanske även andra eller tredje generation födda i Sverige som ”helt enkelt upplever samma distans till samhällets gemensamma utmaningar”.

Hennes egen teori rörande detta fenomen lyder som följer:

”Att från politiker och myndigheternas sida använda argument som att ‘alla måste dra sitt strå till stacken’ fungerar inte. Vilken stack, frågar sig den här gruppen? När drog stacken ett strå för mig?”.

Redan här börjar hennes resonemang att halta betänkligt. Vad ”stacken”, alltså de svenska skattebetalarna, har gett dem är bland annat en fristad, ett nytt och i vart fall tidigare mer fredligt land att leva och bo i. Med full tillgång till vår välfärd som sjukvård, fri utbildning och rätt till i stort sett varje form av arbetsbefriat ekonomiskt bidrag som någonsin skapats av våra generösa politiker. Plus miljarder i extra satsningar på deras bostadsområden. Vad kan de mer önska sig?

Men Agha tänker djupare än så:

”Jag menar att den likgiltiga gruppens problem bottnar i just integrationsproblematiken, att man helt enkelt är frånkopplad samhällets moraliska rättigheter och skyldigheter”.

Här måste jag genast erkänna min totala okunnighet. När blev de frånkopplade samhällets moraliska skyldigheter? Rättigheterna har de ju haft hela tiden, men skyldigheterna har ju också alltid funnits där.

Här kan hon faktiskt ha en poäng. Ingen, förutom socialtjänsten, har egentligen och på allvar upplyst dem om deras skyldigheter utan enbart om deras rättigheter. Möjligen är det detta som Agha far efter.

Men jag betvivlar starkt att så är fallet. För när Agha talar om ”integrationsproblematiken” så anar jag att ansvaret för bristen på integration inte vilar på de icke integrerade utan på någon helt annan. Dock lite oklart på vem, men jag gissar på ”samhället”.

Enligt Agha står de ofrivilliga motståndarna utanför och tittar in, trots allt som de fått:

”Att inte känna sig som en del av samhället är samma sak som att stå utanför och titta in. Man upplever inte att man får ta del av gemenskapens fördelar och därför har man svårt för att engagera sig i gemenskapens välbefinnande. När myndigheterna talar till den svenska befolkningen, känner man sig inte inkluderad”.

Det var ju illa. Vad ska vi då göra åt denna lite trista situation? Aghas förslag på lösning är att vi måste fortsätta prata:

”Myndigheter och politiker behöver vässa sina argument för att nå denna grupp. Men framförallt måste vi fortsätta prata om segregation och integration”.

Här börjar jag faktiskt känna igen mig i Aghas resonemang. Det är ju något av en svensk politisk paradgren att prata om problem med segregation och integration utan att göra något åt dem.

Då har vi på ett enkelt sätt löst det lilla problemet. Vi ska helt enkelt fortsätta att prata om det!

Klicka här för att gilla Det Goda Samhället på Facebook!

Birgitta Sparf