PATRIK ENGELLAU: Varför har svenska företagsledare blivit PK-ister?

I min samhälleliga ekokammare – där jag tror att majoriteten av svenska folket är medlem – är en aktuell fråga varför svenska företagsledare så snabbt och motståndslöst blivit PK-ister. De anpassar sig villigt efter politiskt korrekta signaler, gör givakt och lovar att vara hållbara och mångkulturella. För tjugo år sedan gick företagsledarna tvärtom i bräschen för nyttiga och samhällsförbättrande ambitioner som meritokratiskt urval och vinstmaximering. Hur gick den metamorfosen till?

Jag har skrivit om detta förut och tagit på mig själv en del av skulden. Från början av nittiotalet gick en våg av liberalisering genom västvärlden. I Sverige förlorade Televerket monopolet på telefonförsäljning, en friskolereform genomfördes och äldreomsorg lades ut på entreprenad till privata vårdgivare. Jag gillade det mesta av det där utom just entreprenaderna, men dem ogillade jag av delvis fel skäl. Vad jag inte fattade var det självklara att privata företag, ofta storföretag, som blev underleverantörer av vård och omsorg till stat och kommun skulle komma att förvandlas till starka kravmaskiner för större anslag till välfärden, således till sig själva. (Följdriktigt nog gav de Leif Östling sparken som ordförande i Svenskt Näringsliv när han undrade vad fan han fick för skattepengarna.) Med detta, har jag framfört, hade företagsledarna börjat tugga i sig den PK-ism som nu får dem att predika mångkulturens, hållbarhetens och vindkraftens lov.

Men vid närmare eftertanke tror jag att den ideologiska omvändelsen har djupare rötter. Vi måste gå tillbaka till demokratins införande för att förstå. Före demokratin härskades Sverige av en överhet av kapitalister och stora jordägare som tillsammans med överläkare, universitetsprofessorer och biskopar kom att kallas för borgerligheten. Med demokratin kom arbetarklassens representanter in i riksdagen och skulle också få vara med och bestämma. Hur skulle borgarna hantera det?

På något vis, som jag aldrig sett någon historiker beskriva, växte det fram ett outtalat men orubbligt grundat pactum mellan borgarna och socialisterna. Socialisterna fick ta hand om staten och politiken och borgarna fick ta hand om allt det andra. Allt det andra var minsann inte lite. Där fanns näringslivet, kulturen, tidningarna, de fria professionerna, kort sagt allt det som formade nationens tänkesätt. Socialisterna satt i regeringen och skötte Sverige i enlighet med borgerliga tänkesätt (som de i alla fall hade med sig hemifrån i form av en gråsossementalitet som inte skiljde sig från motståndarnas småborgerliga värderingar).

Det enda område där borgarna inte nöjde sig med ett underförstått pactum var arbetsmarknaden där de tvingade till sig ett skriftligt avtal för att säkerställa att socialisterna inte hittade på några dumheter, således Saltsjöbadsavtalet från 1938 där kapitalet trygga sin kontroll över bolagens skötsel.

Näringslivets ledare var för det mesta nöjda med detta. De skulle få ha sitt fögderi i fred. Deras intressen respekterades av socialisterna vilket gynnade utvecklingen i Sverige och av oss ett internationellt rykte som välorganiserad framtidsnationen, en modell för resten av världen att kopiera. Upplägget krävde att parterna litade på varandra vilket i sin tur förutsatte att båda sidor ålade sig ett mått av självdisciplin. Hos borgerligheten yttrade sig denna tukt som en strikt avhållsamhet från inblandning i politiken.

Men den övergripande och outsagda saltsjöbadspakten var inte ristad i sten, i varje fall inte särskilt länge. Skärmytslingar i gränslandet förekom hela tiden och nådde en kulmen i striden om löntagarfonderna som blev en borgerlig pyrrhusseger eftersom den visade borgarnas politiska svaghet. De hade inte ens orkat skapa en målmedveten och enig front mot socialister som avsåg att kränka det borgerliga kärnvärde som låg i äganderätten till produktionsmedlen. Det krävdes en hel del socialdemokratiskt tvivel på fonderna för att få stopp på dem.

Vad vi ser i dagens hållbara företagsledare, tror jag, är en överlevande övertygelse om att det är ett tecken på god uppfostran i deras kretsar att respektera motståndarnas, i det här fallet alla politikers – ty med tiden har den skarpa skillnaden mellan socialistiska och borgerliga politiker utsuddats – rätt att bestämma politikens dagorder där det just nu manas till olika slags PK-istiska idéer, till exempel multikultur och köttskam, som det fortfarande anses chict för företagsledare att följa.

Patrik Engellau