BITTE ASSARMO: Därför tror vissa samhällsgrupper att andra är ansvariga för deras gärningar och underlåtelser

Jag fortsätter att fundera på detta med Järvaföräldrarna och deras krav på att samhället ska ta ansvar för deras barn. Varför har det blivit så? Vad är det som gjort att just denna grupp av föräldrar menar att deras eget misslyckande är alla andras ansvar?

Det är klart att det finns, och alltid har funnits, människor som gärna lägger över sitt ansvar på andra. Som inte förstår, eller ens vill förstå, att de har ett eget ansvar för sig själva, sina barn och gentemot samhället. Men då handlar det om individer, inte om stora grupper av människor. Så varför är just svensksomalierna, som de kallas i SVT:s dokumentär Våra barn dör, benägna att som kollektiv utkräva ansvar av samhället när deras barn mördar varandra?

Det finns naturligtvis flera orsaker. En är att det inte ställs några egentliga krav på den här gruppen. De kan bo i Sverige i tiotals år utan att behöva lära sig svenska – det finns exempel på människor som bott här i decennier men som ändå har rätt till skattefinansierad tolk. Det ger en väldigt tydlig signal om att man inte behöver bemöda sig särskilt mycket om att bli en del av det svenska samhället. Det flyter på ändå, så varför bry sig?

En annan och kanske ännu viktigare anledning är att de tre statsmakterna i decennier förminskat den svenska kulturen, och implementerat tanken om att Sverige är ett strukturellt rasistiskt land. Det här går naturligtvis inte vare sig svensksomalierna eller andra invandrargrupper förbi. Det blir dessutom en ursäkt för det mesta. Om svenskarna är sådana rasister, varför bry sig? det finns knappast någon anledning att anpassa sig till en kultur som hånas och förminskas till och med av den egna befolkningen.

Att infödda svenskar dessutom införlivar nedsättande begrepp som ”svenne” och ”svennebanan” i sin vokabulär utan att blinka är förödande för samhällsklimatet. Det går inte an att kalla en turk för en turk, men att kalla en svensk för ”svenne” är inte bara okej utan verkar till och med vara lite coolt i vissas ögon. Svenskar – svennar – är ju trista och tråkiga. Tack alla som kommit hit med fart och fläkt och gjort Sverige lite mer spännande.

Så uttryckte sig Mona Sahlin en gång för några år sedan då hon var hedersgäst på en fest anordnad av eritreanska föreningen i Stockholm. Tillställningen ägde rum på Fryshuset i Stockholm och en bekant till mig var där för att arbeta extra i köket. Efter middagen reste sig Mona Sahlin och höll ett hyllningstal till eritreanerna. Hon tackade dem för att de valt Sverige och för att de gjort detta gråa och trista land lite mer färgstarkt, lite mer spännande, lite mer värdefullt.

Min kompis blev så förbannad att hon hängde av sig förklädet direkt och gick därifrån. Och jag förstår henne. Det är helt sjukt att en folkvald politiker får för sig att uttrycka sig på ett sånt sätt.

Det är heller inte särskilt smart att tala om för invandrare att vårt land bara var ett grått och livlöst vakuum innan de kom, i alla fall inte om man vill att de ska bidra till ett sunt samhällsbygge. Varför skulle de anstränga sig när deras blotta närvaro räcker för att förvandla Sverige till ett mycket bättre land?

Nu är det förstås långtifrån alla invandrare som drar nytta av det politiskt korrekta etablissemangets ständiga hån och hat mot Sverige som land och svenskarna som folk. Den stora majoriteten av dem som kommit hit för att börja ett nytt liv har anpassat sig alldeles utmärkt till den svenska kulturen och det svenska samhället. Men de räknas inte av det etablissemang som har bestämt sig för att svenskarna är ondsinta rasister. De råkar tvärtom ofta illa ut för att de faktiskt anammar de seder och bruk som råder i Sverige, och stämplas som ”husblattar” och ”Onkel Toms”.

Det finns många exempel på det här, men det får räcka så länge. Summan av kardemumman är att folk som flyttar till ett nytt land och som anses bidra till samhällsbygget genom sin blotta närvaro, samtidigt som de matas med myten om att den inhemska befolkningen är både rasistisk och värdelös i största allmänhet, riskerar att tappa all motivation att bli en del av samhället. Istället kommer de att förvänta sig att samhället servar dem, inte bara med det som alla har rätt till utan även med sådant som främst är deras eget personliga ansvar. Det blir allt tydligare att det är det vi ser hända i Järva just nu.

Bitte Assarmo