JAN-OLOF SANDGREN: Hur mycket kostar Sverige? 

Henrik Schyffert fick utstå spott och spe när han jämförde kostnaden för Sveriges flyktingmottagande med pizzor och Netflixabonnemang. Men Schyffert hade en poäng. Visserligen räknade han fel på några tiopotenser (en karriär som komiker är inte riktigt samma sak som en högskoleexamen i nationalekonomi) men idén att bryta ner statliga utgifter till enheter som folk förstår, känns pedagogisk. 

För att ta ett exempel. Per Bolund (bilden) säger i Dagens Industri att vi måste låna 100 miljarder om året i tio år, för att möta klimatkrisen. Han har visserligen inte räknat på det, men för att understryka allvaret nämner han att det nyligen varit översvämning i Gävle. De flesta som läste artikeln reagerade nog med en axelryckning. Men tänk om han istället sagt: 

Jag vill skuldsätta dig och din familj (2 vuxna och 2 barn) med 40 000 kronor om året under tio år, för åtgärder som kanske inte kommer att göra någon skillnad, men som vi ändå tror är bra. 

Hur många hade då röstat på Miljöpartiet? Hur många verkliga människor skulle sälja sin bil, sitt sommarhus eller sin fritidsbåt för något så osäkert som Per Bolunds framtidsprognoser? Skulle Bolund göra det själv? 

Jag gissar att det finns ett hörn av den mänskliga hjärnan, som genom evolutionens försorg blivit specialiserad på att utveckla visioner, storslagna planer, apokalypser och tankar om världsmedvetande. En annan del av hjärnan har genom samma evolution, blivit expert på att hantera praktiska, jordnära problem av typen: hur ska vi få hushållsbudgeten att gå ihop. Politiker som Bolund vill helst att vi tänker med den ”visionära” delen. En summa i mångmiljardklassen låter onekligen visionärt.  

Men när vi omvandlar summan till ”kostnad per tvåbarnsfamilj” får den karaktär av ”riktiga pengar”. Beloppet hamnar i samma storleksordning som andra belopp vi hanterar: månadslönen, bilförsäkringen, semesterresan, restskatten eller Netflixabonnemanget. Den praktiska, jordnära delen av hjärnan aktiveras, den som tillåter sig att ha en uppfattning om vad som är dyrt eller billigt. Kanske reagerar vi som Leif Östling: ”Vad fan får jag för pengarna?”  

Jag provade att skala ner posterna i driftskostnaden för Sverige, till ”familjebudgetnivå”. Resultatet blev chockerande. Hur kan Sverige vara så svindyrt? Jag är ingen nationalekonom, men mina småländska gener säger mig att vi någonstans på vägen blivit rejält uppskörtade. 

Allt finansieras förstås inte med inkomstskatter. Utan också med lån, arbetsgivaravgifter, brukaravgifter, bolagsskatt, tullavgifter, EU-bidrag, moms, övriga konsumtionsskatter, lokalhyror, försäljningar, krediter etc. Kommunernas verksamhet finansieras delvis med statsbidrag. Siffrorna har jag räknat fram ur data från Regeringskansliet och Ekonomifakta.  

Jan-Olof Sandgren