KULTUR Genom åren har jag samlat på mig en ansenlig mängd fotoalbum. Oftast står de och samlar damm men härom dagen bläddrade jag lite i några av dem, för första gången på länge. Och en av de bilder som väckte flest minnen var en bild av mig själv som tonåring med spretig punkfrisyr.

Idag tror många att punken var en enorm gräsrotsrörelse som samlade tusentals unga i kampen för solidaritet och kärlek. Att hela södra Stockholm pulserade av punkig vitalitet och att varenda tonåring hängde på Oasens ungdomsgård i Rågsved. Att punken var kärleksfull och inkluderande. Det är en ren historieförfalskning. Punken var, när den först såg dagens ljus, en högst marginaliserad rörelse som gick de flesta spårlöst förbi.

Jag var en av de få som anammade punken i min hemstad. Tillsammans med de andra punkarna åkte jag så ofta jag hade möjlighet till Stockholm och gick på Oasen i Rågsved för att kolla på punkband som Ebba Grön och Grisen skriker. Men inte ens där var punkarna särskilt många, eller särskilt intressanta. Framför allt var de inte särskilt politiskt medvetna.

Bilden av den svenska punken som ett slags socialistisk och solidarisk folkrörelse (bland annat i SVT:s dokumentärserie ”Eran – punk i tre delar”) är med andra ord en falsk bild som har ytterst lite att göra med verkligheten. Punkrörelsen var en starkt nihilistisk rörelse som främst handlade om att ta avstånd från samhället. Att vuxenvärlden fnyste lite och skakade på huvudet gav oss dessutom en orsak att sticka offerkoftor och klaga över hur synd det var om oss som inte blev accepterade av samhället.

Punkbandet Attentat från Göteborg (som tydligen fortfarande spelar tillsammans som medelålders farbröder – med samma låtar och samma texter…) illustrerar det tydligt i sin numera klassiska ”Ge fan i mig”:

”Varför ska alla va så jävliga mot mig. Chefen, snuten, föräldrarna, vakterna, fröken och kärringar. Alla ska lägga sig i jag får inte vara fri. Men nu säger jag förfanihelvetesjävlaranamma.”

Alla var dock inte så jävliga, tydligen, eftersom de fick spela in plattor med sina klagovisor. Men det tänkte de nog inte på, grabbarna i Attentat.

Den svenska punken uppstod som en motrörelse mot det svenska folkhemmet. Att Sverige fick en borgerlig regering 1976, för första gången på flera decennier, hade föga med saken att göra. Den första punkgenerationen växte upp med socialdemokratisk byråkrati, pampmentalitet och grötmyndighet, och i den mån punken alls var politisk riktade den sig mot det. Den där ”borgerligheten” som punkarna älskade att hata omfattade alla de etablerade riksdagspartierna, inte minst gråsossar och rödvinskommunister.

Musikaliskt var punken följaktligen en motpol till framför allt proggen. Idag beskrivs punken ofta som något slags fortsättningen på den vänsterinriktade svenska proggen men ingenting kunde vara mer fel. Punkarna hatade allt vad proggen stod för, både musikaliskt och politiskt. 

Punkarna hatade faktiskt det mesta och de flesta, om man ska vara helt ärlig. Hela rörelsen byggde på hat, framför allt mot dem som kallades ”svenssons” (det ännu mer nedsättande ordet ”svennebanan” hade inte uppfunnits ännu). Trista töntar som gick till jobbet och betalade skatt och som betraktades som löneslavande zombies utan något liv. Och ju mer de häcklades av punkikoner som Thåström, desto mer jublades det i leden.

”Svenssons” själva brydde sig inte nämnvärt om de gapiga och skräniga punkarna och deras hatretorik utan lät det hela bero med en axelryckning och ett överseende småleende. Och tur var väl det, för hur skulle samhället sett ut om de tröttnat på att gå till jobbet, betala skatt och se till att hjulen rullade och plötsligt lagt ner arbetet? Då hade det inte funnits skatteintäkter till att finansiera vare sig punkarnas ungdomsgårdar eller deras lektioner på den kommunala musikskolan.

Sådana petitesser tänkte vi förstås inte på. Vi hade ju fullt upp med att klippa sönder våra kläder, tupera håret och vråla ut vårt samhällshat medan vi hoppade upp och ner till den ena dåliga treackordslåten efter den andra. Så barnsliga var vi. Och så barnslig var punken. När Ebba Grön sjöng om att ge borgarbrackorna ett nackskott jublade vi – och när spelningen var slut åkte de flesta av oss hem till våra småborgerliga hem och tog del av det välstånd som våra föräldrar arbetat ihop medan vi gnällde om allt och inget.

Med tiden växte de flesta punkare upp , skaffade sig intressen och vettiga värderingar och började ta sin del av samhällsansvaret. Myten om punken som en politiskt medveten folkrörelse har skapats av de andra – de punkare som inte växte upp utan som har förblivit tonåringar ända in i medelåldern och som inte förmår bli vuxna.

Idag har de grånande tinningar och lika många rynkor som alla vi andra tanter och farbröder. Men innanför den åldrande ytan klappar fortfarande det nihilistiska punkhjärtat, fyllt av en osund kombination av nostalgiska punkdrömmar och hat och förakt mot de medborgare som drar det tunga lasset i samhället.

BILD: Punkbandet Ebba Grön.