Gästskribent GUNILLA EDELSTAM: Skattefria bidrag till alla? 

I Sverige läggs nu höstbudgeten fram av finansminister Magdalena Andersson. Skatten ska sänkas för 7,5 miljoner svenskar. Syftet med skattesänkningarna är att ”stimulera återhämtning” och de riktas framför allt till låg- och medelinkomsttagare som ”ska få mer i plånboken”. Även de som har sjuk- eller aktivitetsersättning får minskad skatt. Det införs även skattelättnader för kostnaden för a-kasseavgift. Detta förväntas leda till att dessa grupper går på café och restaurang eller spelar bowling och detta i sin tur förväntas leda till att fler får jobb i sådana och liknande verksamheter.   Ambitionen är att därigenom få igång ekonomin och ”ta Sverige framåt” efter pandemin genom att öka nettot efter skatt visserligen lite men för väldigt många. Det är sammanlagt tre skattesänkningar som görs för att öka låg- och medelinkomsttagares konsumtion. Kostnaden beräknas till 10,5 miljarder. 

Skattelättnader för konsumtion är vi inte vana vid. Vi är mer vana vid att staten höjer skatter och att pengarna går till höjda bidrag och liknande insatser. Den styrande politikerklassen har val efter val kunnat komma med åtgärder av välfärdsnatur som basunerats ut som något viktigt och som fångat in röster i valen från dem som är beroende av bidragen. Bidragskulturen har stått i centrum för politikers skapande av den behovsprövade ekonomiska välfärden under många decennier och det är nog svårt att slita sig från det. Det sitter i väggarna på riksdagshuset. Välfärdssamhället kom med det svenska industrisamhällets framväxt och bidragskulturen har kommit att prägla den ekonomiska välfärden. Det ger röster som politikerna vill ha. Beredskap inför t.ex. en pandemi och försvar vid hot mot landet utifrån, dvs. politiska kärnuppdrag, var däremot lätt för politikerna att överge. Försvaret lades ned och beredskapen gjorde de svenska politikerna sig också av med. Då räckte pengarna till mera bidrag. 

Men den här gången är det inte bidragstagare och deras konsumtion som ska gynnas. Istället är det skattebetalare som ska öka sin konsumtion. Det är ju en helomvändning från jämlikhetsargument vid skattehöjningar till konsumtions- och stimuleringsargument vid skatteminskningar. Bakom denna omvändning ligger att många människor (i bland annat branscher som hotell, friseringar, teater och musik, restauranger och caféer) under pandemin på ett katastrofalt sätt förlorat grunden för sin existens och detta är människor som nu måste få hjälp.   

Sverige har förändrats och det gamla sättet att se på välfärd, skatter och bidrag håller nog inte längre. Detta ser vi på den plötsligt uppkomna pandemins följdverkningar på ekonomin i samhället. Människor i tidigare välmående företag har chockartat fått uppleva att grunden för deras existens försvann på nolltid.  Verksamheten gav plötsligt inte inkomster. Staten har mot denna bakgrund sett sig tvungen att gå in och stödja på olika sätt utan att ställa motkrav. Annars är grundprincipen krav på arbetsinsats i första hand. Men för många var det inte ett alternativ att skaffa annat arbete när pandemin slog till. 

Vi ser – förutom pandemin – andra problem som inte fanns under den tidigare välfärdsstatens utveckling. Det finns till att börja med inte arbete till alla så all arbetskraft behövs inte. Arbetsbristen beror till väsentlig del på att många arbeten som fanns tidigare försvunnit genom digitalisering och robotisering. Men också på att vi har gjort oss av med vissa industrier såsom t.ex. textilindustrin och varvsindustrin. De var inte lönsamma men hade kanske kunnat vara det nu om staten och dess politiker haft en bättre politik i näringslivsfrågor. Nu vill staten stimulera caféverksamhet men staten hade ju också kunnat stimulera t.ex. textilindustrin. Arbeten har också försvunnit på grund av att det har blivit lätt för vissa företag att flytta delar eller hela verksamheten utomlands där det finns billigare arbetskraft. Och fina industrier har sålts till utlandet utan att politikerna har haft någon politik som hade kunnat få företagen att vara kvar i svensk ägo på ett sätt som kunde ha gynnat Sverige på sikt. Och vissa företag vill inte etablera sig i Sverige på grund av att det inte finns el som täcker deras behov. Sådant påverkar arbetsmöjligheterna i landet. Dessutom har politikerna öppnat landet för många invandrare som aldrig kan komma ut i arbetslivet och klara sig själva på grund av de saknar grundläggande förutsättningar för det svenska arbetslivet såsom t.ex. språket. 

Andra knepiga delar av den ekonomiska välfärdspolitiken är att det inte finns tillräcklig skillnad mellan att leva på bidrag och att leva på inkomster från enklare arbeten vilket bidrar till en trög rörlighet från bidragstagandet till arbetsmarknaden. Ett problem är också att bidragssektorn är utsatt för allvarlig kriminalitet. Det har varit lätt att bluffa i ett gammalt system som förutsätter formell ansökan hos myndighet och konkret utsatthet hos individen och där ärendet sedan handläggs av tjänstemän på myndigheter där kulturen präglas mer av hjälptänkande och mindre av juridiskt rättstänkande. Att gå den enskilde emot och kräva ordentlig bevisning kan vara svårt i den handläggningsprocedur som inte är en domstolsprocess. Den hjälpande inställningen fungerade bra då bidragssystem infördes men inte i det förändrade Sverige. Här blir handläggare istället hotade av påstridiga klienter samtidigt som chefer undviker att ta tag i sådan problematik. 

Det svenska samhället har förändrats och därför behöver staten Sverige och dess politiker ändra grundsynen på ekonomisk välfärd. En väg att gå kan kanske vara att följa den schweiziske ekonomen, professor vid Hamburgs universitetet, Thomas Straubhaars förslag att alla medborgare ges en summa varje månad och få tjäna ytterligare lika mycket genom arbete utan att skatta. Straubhaar föreslår – för Tysklands del – vad som motsvarar ca 10 000 kr i månaden, dvs. 120 000 kr per år netto att leva på. Detta ska gälla oavsett inkomst och förmögenhet. Om den enskilde arbetar skall inkomster på ytterligare 120 000 per år vara skattefria. Den enskilde medborgaren har i så fall 240 000 skattefritt per år att leva på. På allt han tjänar därutöver betalas samma skatteprocent, Straubhaar anger 50 procent och den skatten betalas av alla på inkomster över 240 000 kronor. Men den som inga inkomster har får alltså i Straubhaars förslag 10 000 kr i månaden. Socialbidrag och bostadsbidrag försvinner. Bostadsbidragen är pengar till hyresvärden, inte till den enskilde och kan bidra till att driva upp hyresnivåer. 

Med Straubhaars modell vet alla vad som finns att tillgå eller snarare blir kvar om det värsta händer.  Detta kan bidra till att stärka den enskilde. Det hade nog varit en stor fördel för dem inom serviceyrken och yrken inom kultur såsom t.ex. musik och teater där man under pandemin miste hela sin försörjning. För den som är arbetslös viss period i livet kan det också vara till stor hjälp. Det skulle kunna möjliggöra för medborgare att ta ansvar för sitt eget liv på ett helt annat sätt än vad som är möjligt när man måste vända sig till myndigheter för att begära och motivera sitt behov av hjälp. I ett förändrat system kan man också veta att pensionen blir t.ex. 10 000 i en ovillkorad grundpeng. Det handlar om en grundläggande förändring av det välfärdsindustriella komplexets konstruktion. Det välfärdsindustriella komplexet minskar kraftigt när behovsprövningar försvinner. Istället inträder även här robotisering och digitalisering när månadssumman per automatik betalas ut till var och en. Det blir ungefär som barnbidraget, en generell välfärd till alla istället för en individuellt prövad ersättning till vissa. Politiker och tjänstemän inom välfärden ska då inte ägna sig åt det gamla föråldrade välfärdstänket som uppstått i en annan tid. 

Samhället är förändrat även om politikerna inte vill se det. De har själva åstadkommit omfattande förändringar, massinvandringen till exempel. Med Straubhaars modell vet politikerna att varje invandrare som inte har möjlighet att försörja sig genom eget arbete men ändå tas in i landet kostar staten t.ex. 10 000 kr per månad. De behöver inte låtsas att alla ska arbeta eftersom samhället inte kan erbjuda arbete på det sätt som man kunde då välfärdssamhället byggdes upp. Men den som vill förbättra sin situation kan kanske själv agera och ta ansvar för sin situation på ett mer konstruktivt sätt. Detta blir i så fall en fördel i Straubhaars modell. 

Kan Straubhaars modell vara något för Sverige? 

Gunilla Edelstam, Docent, Juris doktor. 

Gästskribent