GUNNAR SANDELIN: Den rockande samen och ”rasförföljelse” 

1959 slog den unge samen Sven-Gösta Jonsson igenom med dunder och brak på de svenska topplistorna med låten ”Vid foten av fjället”. Sven-Gösta var både bildskön och blid, som klippt och skuren för ett lagom exotiskt inslag i det dåtida folkhemmet. Han sjöng smäktande och samtidigt rockigt: Jag är lapp och jag har mina renar/Jag har trolltrummans rytm i mitt blod/Jag kan jojka och hedniska stenar/Ser jag en gång där ännu de stod.  

Under sina folkparksturnéer berättade ”den nye tonårsidolen” om renskiljning, lassokast och om hur hans far startat en taxirörelse men längtat tillbaka och återvänt till fjället. Kontrasten till dagens andra generations invandrare från Orten med sin hotfulla och asociala gangstarap kan knappast vara större. Jag vet inte om det kan vara ett tecken på integration, men Sven-Gösta Jonsson föddes i Ammarnäs i Lappland och dog i stockholmsförorten Farsta. 

Jag kom att tänka på ”den rockande samen” när jag stötte på ett idolporträtt av honom i samband med att jag plöjde mitt vecktidningsarkiv från sent femtio- och tidigt sextiotal. Det gör jag ibland för att påminna mig om vilket totalt annorlunda samhälle Sverige en gång var under min uppväxttid: etniskt homogent, klara könsroller och begrepp om vad som är rätt och fel, pliktkänsla och stoltheten över vårt land, samtidigt som vi stod på tröskeln och betraktade världen utanför med viss skräckblandad förtjusning.  

Könsdysfori, rasifiering, förnedringsrån och klankriminalitet kunde inte någon stava till. Det innebär inte att man ska idealisera allt som var då, men det ger ett nyttigt perspektiv på det alltmer mentalpaviljongsliknande, upp- och nedvända land som vi lever i här och nu.  

I julnumret av Allers 1957 lyder en rubrik: Har vi rasförföljelse i Sverige också? Skribenten Thyra Öhrvall undrar apropå svenskarnas fördömanden av ”negerförföljelserna” i den amerikanska Södern om vi själva ”har så alldeles rent mjöl i påsen” när det gäller samerna? Detta med anledning av att en kvällstidning i en ledare hade varnat för att ”lapparna” inte kan få hotellrum i övre Norrland när de är på resande fot. Allers redaktion gjorde då en insats för att ta reda på om detta möjligen kunde vara sant.  

Vi satte oss ner med ett par Norrlandskataloger och ringde upp en rad hotell, stadshotell och enklare pensionat om vartannat. Början gjordes med det förnämsta hotellet i Kiruna och stadshotellet i Luleå. Där som överallt inleddes samtalet med en förfrågan om vi kunde få beställa rum för ett par lapska gäster. Och överallt blev svaret: 

  • Till vilken dag? 
  • Så det går bra? Ni tar emot lappar? 
  • Tar emot lappar? Varför skulle vi inte ta emot dem? Vad säger ni att det har stått i tidningen? Är ni inte kloka därnere, var får ni allt ifrån? 

Därefter berättar källarmästare Gustav Wiklund på Standard hotell i Kiruna att han just har haft ett par exemplariska lapska gäster som arbetat i skogen (”inte några rika renägare”), som ville roa sig. Han försäkrade att de två samerna hade dansat ”flitigt och utmärkt”, beställt ”en god middag med ett glas bra rödvin och ett glas sherry till efterrätten. Ingen starksprit.” Receptionschefen på Luleå stadshotell försäkrade att ”hos oss är samer alltid välkomna”. På den vägen fortsatte rundringningen till norrlandshotellen. 

För att se efter hur det stod till med fördomar i huvudstaden ringde tidningen sedan runt till övernattning och logi i Stockholm. Bland alla hotell var det inte några som hade invändningar mot att ta emot samer. Den enda som vacklade var en pensionatsvärdinna på Östermalm, som undrade vad lappar var för något folk? När tjänstemannen i receptionen på Grand Hotel fick klart för sig att han utsatts för en test, blev han arg: Hur har ni kommit på en så befängd idé. Här bor ju senegalnegrer och siameser och kineser och eskimåer och jag vet inte vad. Varför skulle vi just rasdiskriminera lappar? 

Därefter intervjuade tidningen flera unga, resande samer som försäkrade att det aldrig haft några besvär med att få logi någonstans i landet. Reportrarna fick gå tillbaka i tiden så långt som till en äldre lapp, vilken berättade att han hade varit på världsutställningen i Stockholm 1897 och beställt rum på hotellet ”Prins Oscar”. Efter diverse motstånd kunde han få övernatta, men personalen agerade ”som om de hela tiden var rädda för att jag kunde bitas”. En småhotellvärdinna hade också nekat ett sällskap samer som skulle uppvakta kung Oscar med motiveringen att hon var rädd för att de kunde trolla.  

Det fanns bara anekdotiska belägg för att svenskarna skulle vara ett diskriminerande folk, kom Allers redaktion fram till. Journalisterna på den tiden höll sitt eget folk bakom ryggen. Genomsnittssvensken, ”Medelsvensson”, ansågs i grunden av media som en hederlig och ansvarsfull samhällsmedborgare som utgjorde landets pliktmedvetna ryggrad. Det var först under den starkt framväxande mångkulturen i vårt land som journalisterna bestämde sig för att utse svensken till en i grunden främlingsfientlig och rasistisk person som behövde uppfostras (av dem). 

Den kanske mest tydliga exemplet under senare tid är Dagens Nyheters insats på det området. Tidningens medarbetare ringde som vårdsökande runt till 120 vårdcentraler och tandläkarmottagningar och krävde att få bli behandlad av en ”etnisk svensk” läkare eller tandläkare. Eftersom 51 av de uppringda mottagningarna var villiga att gå DN:s fejkade patienters önskemål till mötes, blev slutsatsen att det förekommer en utbredd rasism inom vården och att svenska patienter tycks ha rasistiska önskemål, då de vill bli bemötta av läkare som talar begriplig svenska.  

Allers gjorde 1959 ”en omvänd DN” när de försökte få svar på om samer diskriminerades. Sedan dess har det svenska etablissemanget lärt sig att förakta majoritetsbefolkningen. Särskilt journalistkåren har varit drivande i detta. Kontrasten framgår i all sin tydlighet när man jämför Allers rundringning med DN:s frontalgrepp på svenska vårdtagares önskemål 62 år senare.   

Gunnar Sandelin