BIRGITTA SPARF: Om den humanitära stormakten Sverige

Flyktingfrågan aktiveras igen på grund av situationen i Afghanistan. Jag har skrivit om Hassan tidigare på Facebook och gör det igen. Jag skriver utifrån ett reportage i SVT (15/7 2020). Många må tycka att det är ännu ett snyftreportage men det beskriver också en grym verklighet som är egenhändigt skapad av våra förment goda politiker.

Sverige öppnade sina gränser på vid gavel redan 2011, genom regeringen Reinfeldt i samarbete med MP, och gav som enda EU-land alla syrier permanenta uppehållstillstånd. Hassan och hans familj hade redan flytt till Turkiet från Syrien. Men lockropen och de sockrade löftena från Sverige var naturligtvis oemotståndliga.

Han lämnade sin familj kvar i Turkiet och flyttade till Sverige hösten 2015. Märk väl, han flyttade, inte flydde. Med gott hopp om att hans familj mycket snart skulle få komma efter. Men i Migrationsverkets ögon var han en ”flykting”.

Jag förstår honom. På vilket sätt skulle han ha kunnat genomskåda att våra politikers skenbart goda vilja inte var annat än ett innehållslöst godhetsposerande som bara gällde några månader? När för många av hans sort kommit hit ändrade man på reglerna och Hassan hamnade i hopplöshetens limbo.

Nu måste han ordna en tillräckligt stor lägenhet för familjen, samtidigt som han ska tjäna tillräckligt mycket pengar för att kunna försörja sin familj. Är detta orimliga krav? Nej, naturligtvis inte. De är högst berättigade, rimliga och de enda som alltid borde gälla. Men det var inte det som våra politiker gick ut med till omvärlden från 2011 och framåt. Istället förklarade man att alla var välkomna hit för att bli försörjda av de svenska skattebetalarna på obegränsad tid.

Han kan väl åka tillbaka till Turkiet då, säger några. Nja, så lätt är inte det heller eftersom han behöver visum dit vilket han inte får. Han sitter fast i en rävsax. Han har försökt, han fortsätter att försöka. Men hur ska han kunna lyckas? Han arbetar som mekaniker men tjänar naturligtvis inte tillräckligt för att enligt svenska myndigheter kunna försörja sin familj.

Han säger själv att de skulle kunna klara sig på 10 000 kr men det går inte de svenska myndigheterna med på. Inte ens jag, som på slutet av min karriär var höginkomsttagare, hade godkänts av myndigheterna som familjeförsörjare. Inte heller hade min relativt rymliga bostadsrätt godkänts som tillräckligt stor för tre barn och maka/make.

SVT:s avsikt var kanske att producera ännu ett snyftreportage. Men jag tycker att här lyckades SVT faktiskt tydligt illustrera hur vansinnigt fel vår så kallade generösa migrationspolitik slår, även om det var oavsiktligt från producenternas sida.

Reportaget är från juli 2020. Förhoppningsvis medger läget i Syrien nu att Hassan kan återförenas med sin familj i Syrien igen. Han verkar vara en hedersman. Jag hoppas det, för hans och familjens skull. Och att han kan lämna Sverige bakom sig som är en failed state på spikrak väg mot totalt sammanbrott.

Birgitta Sparf