PATRIK ENGELLAU: Om att skjuta sig i foten

Cementhistorien i Slite, där Mark- och miljööverdomstolen har förbjudit fortsatt kalkbrytning av miljöskäl, väcker inte bara ondsint hån i mitt sinne utan även en tilltagande oro för vad som kan hända om världens länder tar IPCC och Parisavtalet på allvar och verkligen försöker genomdriva statliga initiativ för att rekonstruera världens samlade produktionsapparat med tillhörande livsstil.

Det har pratats om sådant och skrivits ambitiösa internationella avtal i detta syfte ända sedan Stockholmskonferensen om miljön år 1972, till exempel Kyotoprotokollet, men detta prat har liksom aldrig varit ärligt menat även om det varit högtidligt. Utvecklingen har i stort sett fått lufsa på efter förmåga vilket exempelvis har lett till att västvärldens CO2-utsläpp har minskat avsevärt sedan millenieskiftet medan den övriga världens emissioner har ökat dramatiskt, ungefär fördubblats, under motsvarande period.

Brytningsförbudet i Slite representerar ett lokalt och rätt obetydligt resultat av en politik där beslut fattas utan att de ansvariga politikerna begriper vad de bestämmer. De stiftar miljölagar vars resultat landet inte kan leva med vilket de snopet gradvis upptäcker. (I och för sig hade de förutsett att de inte begrep vad de bestämde eftersom de i miljöbalken 2 kap. 10 § stoppade in en rätt för regeringen att upphäva framtida domstolsbeslut som de inte gillar.)

Det är normalt att förbud och regler stökar till för folk och företag men resultaten kan ofta gå att leva med. Jag tänker till exempel på min släkting som var tvungen att betala tiotusentals kronor för att flytta sin bastu i Stockholms skärgård för att det rörliga friluftslivet skulle få ytterligare två meter strandkant att röra sig på. Man blir först rasande och sedan finner man sig i reglerna.

Men i Slite gick det inte. Landet kan inte leva utan cement. Staten fick sticka svansen mellan benen och nu planeras en speciallag som under viss tid ska göra fortsatt brytning laglig. Hur problemet ska lösas på längre sikt vet man inte.

Detta är skrattretande och patetiskt. Lagar stiftas som är så ogenomtänkta att inte ens staten själv har lust att följa dem. Det är med den eftertanken och det förutseendet, måste man anta, som staten nu fattar beslut om en grön omvälvning av svenska folkets grundläggande livsvillkor. Motsvarande gäller förstås andra länder där det fattas statliga beslut vars konsekvenser är okända. Kommer städer att bli utan el och folk frysa ihjäl när man ska lita på vindkraftverken och solpanelerna som i Texas tidigare i år?

Janerik Larsson, som brukar skicka runt intressanta artiklar, kom nyligen med en ögonöppnare från Financial Times författad av en ”chief global strategist” på Morgan Stanley Investment Management (kan man bli mer imponerad?). Strategens poäng är att miljöpolitiken gör det så dyrt att införa en grön ekonomi att hela projekt riskerar att stranda. Han exemplifierar med koppar och aluminium. En eldriven ekonomi kräver mycket mer av båda metallerna än en oljedriven men miljöpolitiken i olika länder sätter stopp för utvidgad gruvdrift. Till exempel får en planerad koppargruva i Alaska inte drifttillstånd av hänsyn till ursprungsbefolkningar och laxar. Konsekvens blir att priserna på metallerna går i taket utan att det investeras i ökad produktion vilket hämmar den gröna omvälvningen. ”Om man alltför snabbt försöker stänga den gamla ekonomin”, skriver globalstrategen, ”riskerar man att göra omställningen orimligt dyr”.

Slitefallet är ett parodiskt exempel på ogenomtänkt politik. Men staten hade där turen att kunna bita huvudet av skammen och vända på klacken utan att det riktigt märktes. Men vad händer om den gröna omvandlingen börjar misslyckas i lite större skala (och kanske inte bara i Sverige)? Om miljöpartiet åker ur riksdagen och folk i allmänhet bestämmer sig för att inte längre dansa efter dess pipa? Om det börjar kännas för dyrt och meningslöst att driva en politik som bara är till besvär? Går det att säga upp Parisavtalet?

Patrik Engellau