ANDERS LEION: Det nya Libanon

Varför återlämnade Aina makens blyertspennor efter hans död? Varför är korruptionen i vissa länder evig, till synes omöjlig att utrota?

Det beror på att Aina Erlander (bilden) bodde i ett land, vid en tid då man visste vad som behövde göras – och litade på att det blev gjort. För henne var det inget offer att åka in till kanslihuset en extra gång. Allt hade ett värde i en fungerande organisation. Antagligen var det en glädje i det hon gjorde, en liten hyllning till makens och hans medarbetares gärning.

Annorlunda är det i ett land som Libanon. Man vet inte vilka som i morgon kommer att ha makten, och man vet inte vad som skall göras – det beror på vad de som då har makten vill. Staten, organisationen kan inte prestera. Maktinnehavets enda säkra mening blir att berika sig själv medan möjlighet finns. Det man inte själv stjäl kommer någon annan att stjäla.

Det behövs alltså ett klart, stabilt maktinnehav för att en organisation, också en stat, skall kunna fungera. Men för att organisationen skall kunna behålla sitt förtroende hos sina kunder eller undersåtar måste den också vara effektiv, den måste kunna hålla sina löften. Den måste kunna leverera.

Detta förutsätter att den är sant meritokratisk, det vill säga medarbetare och blivande medarbetare skall värderas och premieras efter kunskaper och prestationer, betydelsefulla för organisationen.

Den svenska staten och dess olika myndigheter går nu snabbt mot ett läge liknande Libanons. Maktutövningen är instabil. Ingen vet vilka som kommer att styra efter nästa val, inte heller vad de kommer att vilja göra. Meritokratin och dess krav på kompetens och oväld förvittrar snabbt. Öppen korruption, sådan som innebär överförande av pengar, är kanske ännu inte så vanligt förekommande. Däremot är vänskapskorruptionen mycket utbredd.

Om man inte vet vilka som kommer att styra, och om man inte vet vad som därmed kommer att gälla, blir det svårt att bilda sig en uppfattning av vad varje myndighet eller annan organisation kräver. Det gäller inte bara myndighetens högsta nivå, utan också medarbetarna längst ner.

Skall skolan styras efter målet att undervisningen skall vara så effektiv som möjligt, eller skall den styras efter att så många som möjligt skall kunna klara sig igenom skolan, även om kunskapsförmedlingen blir sämre? Det förra gällde före grundskolans införande, det senare gäller idag. Samtidigt står det och väger. Ingen vet riktigt vad som gäller. Skolan, meritokratins påstådda grund vet inte vad den vill. Skolans rykte, dess status har också blivit därefter. Vid sidan av de få eldsjälar som vill bli lärare för att de lockas just av lärargärningen, söker sig endast studenter som inte kan få något annat till lärarutbildningarna.

Rättsväsendet vet inte heller vad det vill. Filosofin, värderingarna uttryckta i lagar och framförda av chefer på olika nivåer, utgår från att gärningsmännen, brottslingarna, är offer för omständigheterna, för sina uppväxtvillkor och omständigheter i övrigt. Denna filosofi har utmejslats av undermålig kriminalpolitisk forskning, som säger att den som bor i ett ”utsatt” område av miljön betingas att begå brott.

Denna föreställning passar också det dominerande ”tänkandet” inom politikerskrået. Ingen verkar ha kommit på tanken att vissa grupper söker sig till de så kallade utsatta områdena, därför att där har de sina likar, där trivs de. De har samma kultur och liknande arv. Och arvet har en väsentlig inverkan på livets gestaltning. (Se Amir Sairaslans resultat).

Naturligtvis kan de aktiva inom rättsväsendet, inklusive de så kallade kriminologerna, läsa. De känner till modern forskning, men de orkar inte göra upp med sitt förflutna. Dessutom tillkommer att det är bekvämt och röstköpande att fortsätta talet om utsatta områden. Det ger underlag och motivering för att kräva fortsatta satsningar, ”för att förbättra integrationen”, så som man gjort i årtionden. Mer av det som inte fungerat alltså. Det är ju så bekvämt. Då behöver man inte ifrågasätta och inte skaffa sig bättre kompetens och nya medarbetare. Dessutom skulle man antagligen komma att förlora röster från de boende som i årtionden fått lära sig att de är offer och därför har rätt att kräva särskilda insatser och förmåner, i det fall man skulle göra upp med den gamla politiken.

I ytterligare ett avseende liknar den högsta maktfördelning i landet den som gäller i Libanon. Där skall regeringen avspegla fördelningen i landet mellan kristna och olika muslimska riktningar. Dessa litar inte på varandra, förstås. Alltså blockerar de maktutövningen och bäddar för sådant som explosionen i hamnen. Ingen kände sig ansvarig och inget beslut fattades.

(Samma famlande, samma brist på kompetent beslutsfattande avslöjas varje gång den svenska staten, dess högsta politiker och tjänstemän, skall ta itu med något oväntat. Det skedde efter tsunamin, efter Estonia, efter branden i Bergslagen och nu under Coronans inledningsskede. Visa av sina misslyckanden under tidigare tillfällen gick politikerna och gömde sig.)

Detta blockerande av varandra leder också till att man inte rekryterar efter kompetens, utan efter grupptillhörighet. Varje parti för sig är en klientgrupp, som förväntar sig att bli försörjd och omhändertagen av sin patron, partiledaren eller statsministern. Tillsammans utgör alla ledande politiker en gemensam klientgrupp, i viken man skyddar varandra. Detta leder till garanterad, fortsatt inkompetens och stillastående. I vetskap om statens och organisationernas förlamning känns det inte som något större brott när man så låter sig korrumperas.

Situationen i Sverige blir alltmer lik den i Libanon (en skillnad är möjligen att vi troligen har mer skjutningar och sprängningar i Sverige).

Socialdemokratin har ingen aning om vad den vill. Dess inre maktutövning är blockerad av dess olika, mot varandra stridande fraktioner. Där finns de mer traditionella, gråsossarna (tänk Widar Andersson) och där finns identitetspolitikerna (tänk Veronika Palm och Ulf Bjereld).

De borgerliga partierna vet inte heller vad de vill, utöver putsningar av gällande skatte- och andra lagar. Och i det fall något av partierna har tänkt igenom ett område lite bättre, och som Moderaterna försökt förändra kriminalpolitiken, är de sinsemellan oeniga.

Sverigedemokraterna är det enda parti som har en klar idé om hur de vill använda makten. De ser framför sig en återgång till en svunnen guldålder, folkhemmet när det fungerade som bäst. Att använda en guldålder, en förfluten tid, som ideal kan fungera väl. Det gjorde länge romarna. Tacitus´ författarskap utgår från denna föreställning.

Utöver dessa brister i landets styrning finns också ett alltmer utbrett, modernt fogdevälde. Detta är det huvudsakliga skälet till vårdens och skolans problem: En alltmer svällande administration har förflyttat handlingsmöjligheter och övrig makt från läkare och lärare, vilka alltmer kommit att styras av order uppifrån och förtryckas av rapporteringskrav uppåt. Det har förödande inverkan på verksamhetens effektivitet men också på yrkesgruppernas status: de förringas i takt med att de mister möjligheterna att själva styra sitt arbete. Följden blir också minskad arbetslust och minskat engagemang. Den också därmed minskade effektiviteten möts med ännu mer av byråkratisk styrning uppifrån…

Alltså: Vi har ett land med en alltmer splittrad ledning, utan begrepp om vad som behöver göras. Den högsta ledningen är dessutom alltmer förlamad av interna motsättningar, av ett alltmer utbrett identitets- och klantänkande. Meritokratin har blivit alltmer försvagad – delvis avsett, skolan har utformats just för att motverka meritokratin, vilket i sin tur lett till ett alltmer utbrett svågervälde, det vill säga korruption. Fogdeväldet urholkar arbetsglädje och befrämjar ineffektivitet, vilket leder till ännu mer toppstyrning och minskad effektivitet och arbetsglädje.

Det nya Libanon.

Anders Leion