JAN-OLOF SANDGREN: När historien var ”på riktigt”

För ungefär ett år sen rasade en debatt på sociala medier om historieundervisningen i grundskolan. Den tändande gnistan var ett förslag från Skolverket att plocka bort Antiken ur läroplanen. Sedan dess har en del vatten runnit under broarna, så det kan vara dags att ta upp tråden igen.

– I svallvågorna av Black Lives Matter har statyer rivits över hela USA. Samma rörelse i Sverige kräver att Karl XII, Gustav III med flera historiska svenskar, plockas bort ur det offentliga rummet.

– Vuxna människor på Twitter tror på fullt allvar att Gustav II Adolf startade 30-åriga kriget, och att slaveriet uppfanns av amerikaner.

– I TV 4 får vi lära oss om ”Blattarna som byggde Sverige” – en historieskrivning som inte helt stämmer med verkligheten (läs Bitte Assarmos kloka ord här).

– Vandalisering av fornminnen rapporteras allt oftare (till exempel här, här och här). Respekten för historiska minnesmärken tycks vara på väg att försvinna.

– Statliga muséer verkar allt mindre intresserade att vårda vårt kulturarv (som ju är deras egentliga uppdrag) och ägnar istället energi åt att undervisa oss i värdegrund. Till exempel här och här. När Alternativ för Sverige ställde frågor runt bokutbudet på Göteborgs konstmuseum, kallades det för ”angrepp” i media.

– På tidningen Expressens kultursida kan man läsa att Carl von Linné var rasismens stamfader, och att det var från Sverige dessa idéer spreds över världen. Artikelförfattaren Bilan Osman presenterar sig som föreläsare inom skolans värld, och säger sig undervisa lärare och elever i bland annat ”källkritik”.

När jag på nytt läser igenom grundskolans läroplan i historia gläds jag förstås åt att Antiken är tillbaka, liksom den omtvistade Bibelkunskapen på lågstadiet. Däremot nämner man inte med ett ord att det funnits något som heter ”Renässansen”. Man kan även fråga sig om ”migration” varit en så central händelse i svensk historia att den förtjänar att tas upp både under kapitlen Forntiden/Medeltiden, Östersjöväldet, och Industrialismen.

Men kanske är det inte där problemet ligger. Jag kan inte minnas att vi var särskilt spränglärda i historia när jag gick på högstadiet. De flesta av mina kamrater struntade högaktningsfullt i om det funnits någon ”Renässans”, och vårt starkast intryck av antiken var kanske vittrade marmorpelare och en och annan anekdot. Ändå rev vi inga statyer. Ändå hatade vi inte Gustav III. Varför skulle vi göra det? Ingen kom på idén att förstöra en runsten och ingen kände sig förtryckt av Carl von Linné.

När jag gick i grundskolan på 60- och 70-talet var historia basfakta. Visserligen tråkiga att lära in, men det som hänt hade hänt och var inte så mycket att diskutera. Först mot slutet av gymnasiet började man ana att historien kunde tolkas på olika sätt, att källor kunde vara mer eller mindre pålitliga, att ingenting var helt säkert. Men den typen av resonemang kräver en intellektuell mognad, som många inte utvecklar förrän de hamnar på universitet.

Först måste data matas in i systemet – därefter kan de analyseras. Det gäller datorer såväl som för människor. Men Skolverket verkar tillämpa den omvända turordningen. Så här sammanfattar man kursplanen för årskurs 1 – 9:

Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden. På så sätt påverkar det förflutna både våra liv i dag och våra val för framtiden. Kvinnor och män har i alla tider skapat historiska berättelser för att tolka verkligheten och påverka sin omgivning. Ett historiskt perspektiv ger oss redskap att förstå och förändra vår egen tid.

Borde inte en rimligare sammanfattning vara att elever ska lära sig det viktigaste som hänt, från stenåldern och framåt? Det borde finnas tillräckligt mycket basfakta tillgängligt, som historiker är någorlunda överens om. Istället går man direkt på ”förståelse”, ”perspektiv” och ”föreställningar”, begrepp som vanligtvis får en mening när man har en kunskapsbas att referera till. Läroplanen fortsätter i samma stil:

Undervisningen ska bidra till att eleverna utvecklar förståelse för hur historiska berättelser används i samhället och i vardagslivet. Därigenom ska eleverna få olika perspektiv på sina egna och andras identiteter, värderingar och föreställningar… använda en historisk referensram som innefattar olika tolkningar av tidsperioder, händelser, gestalter, kulturmöten och utvecklingslinjer.

Det är svårt att värja sig från intrycket att historien egentligen ”inte finns”. Att den bara är en idé, en utvecklingslinje, en tolkning eller möjligtvis en berättelse. Ingenting som inte skulle kunna tolkas på ett annat sätt. Carl von Linné skulle ju faktiskt kunna vara rasismens stamfader, och vad är det som säger att inte Gustav II Adolf startade 30-åriga kriget? Hur kan man vara så säker på det? Om historien ska hjälpa oss få perspektiv på samtiden, varför kan man inte placera in Gustav III i en kontext runt Black Lives Matter? Han ser ju faktist ut som en slavägare.

Bland oss som gick i småskolan på 60-talet fanns en utbredd barnatro att historien var äkta. Vi trodde verkligen att Noa spikade ihop Arken, att Ansgar kristnade Sverige och att det var dimma den morgonen Gustav II Adolf blev skjuten. Vi såg det för vår inre syn och kanske föll vi offer för en och annan myt, men fördelen var att historien ”var på riktigt”. Den hade verkligen hänt! Man kunde komma ihåg den för dess egen skull. Inte för att den kastade något speciellt ljus över samtiden, eller representerade något ”perspektiv”. Av samma skäl skulle man respektera en staty eller en rest sten. Helt enkelt för att den stod där.

Tids nog lär man sig analysera, ifrågasätta och intellektualisera, men man är sällan mogen för det när man går i grundskolan.

Jan-Olof Sandgren