Malin Kim går på Historiska museet och blir grundligt irriterad på den politiska uppfostran museet ägnar sig åt. Hon undanber sig ideologiska pekpinnar och förundras över att museerna inte förstår att politiseringen förtar deras trovärdighet. Dock bör vi inte sluta besöka våra museer: Ingen ska ta ifrån oss vårt kulturarv.

Det är en solig dag nu i oktober 2019 när jag tar tåget till Stockholm. Egentligen är det en sådan klar och vacker dag som man bör tillbringa utomhus, men jag har andra planer. Jag ser fram emot att under några timmar få försvinna in i den flykt från vardagen som bara ett välsorterat museum kan skänka: Jag ska till Historiska museet och det är många år sedan jag var där. Förväntningarna är högt ställda.

Jag väljer att börja min museala upptäcktsresa i utställningen om svensk historia. Ganska snart finner jag mig själv stående framför en skylt med rubriken ”Vad är svenskt?” och grubbla över budskapet:

”Under slutet av 1800-talet skapades en rad högtider utan direkt anknytning till kristendomen. Nya traditioner med flaggviftande, nationalsång och ritualer gav gamla festdagar en ny, nationell innebörd. Det är från denna tid som det moderna jul- midsommar- och påskfirandet härstammar.”

Jag får lov att läsa flera gånger för att försöka förstå, men är inte säker på att jag lyckas. Att museet vill kommunicera att svenska högtider inte är särskilt djupgående tror jag mig begripa. Likaså tror jag mig kunna utläsa att några av våra största högtider skulle ha uppkommit ur nationalistiska strävanden vid 1800-talets slut. Någon röd tråd som leder fram till dessa slutsatser hittar jag emellertid inte. Vad har flaggviftande och nationalsång med jul, midsommar och påsk att göra? Och vad är det som får museet att betona just det sena 1800-talets bidrag till våra traditioner, när rottrådarna till många av högtidernas viktigaste attribut går att följa åtskilliga århundraden tillbaka?

Jag går vidare för att se resten av utställningen och konfronteras ännu en gång med samma märkliga perspektiv. ”Vår uppfattning om oss själva och vår nationella identitet har bara 100 år på nacken”, hävdas det på en skylt som beskriver hur välfärdssamhället vuxit fram, med hög medellivslängd, demokrati och semester. Jag känner mig allt mer förbryllad. Ska samma brist på djupare identitet anses gälla alla industrialiserade länder? Och varför skulle inte vår tidigare historia vara en del av vår identitet?

Något dämpad och med en olustig känsla i maggropen lämnar jag salen och fortsätter min färd genom museets lokaler. Mycket är vackert presenterat och förmedlar fakta med den neutrala ton man förväntar sig av en museiverksamhet, men det gäller inte allt. Vinklingar som känns avvikande på ett historiskt museum vävs med jämna mellanrum in i beskrivningarna av föremål och skeenden. Snarare än att förmedla fakta verkar syftet vara att styra besökarens tankar i en viss riktning. Kvarlevorna efter en kvinna kommenteras med texten: ”I vår tid säljs barn och unga kvinnor som illegal arbetskraft och sexslavar runt om i världen. Så var det kanske också förr. Kvarlevorna till höger i montern kommer från en kvinna som begravdes på Gotland för nästan 2000 år sedan. Hennes huvudbonad är österifrån, kanske från Baltikum. Kommer hon också därifrån?” Jag kan inte låta bli att undra vad den beskrivningen vill lära mig.

Kort därefter konfronteras jag med en skylt som frågar mig om en pojkflicka är mer okej än en flickpojke. Jag läser vidare och förstår att jag tydligen ska ägna en del av mitt museibesök åt att ifrågasätta mina föreställningar om manligt och kvinnligt. Och nu börjar jag tröttna.

Jag har ju trots allt gett mig iväg på en tågresa och dedikerat en ledig lördag åt att förkovra mig i ett av mina främsta intressen. Jag ville få beundra hantverket i museets guldsamling, känna tillfredsställelsen av att kunna identifiera forntida myter på bildstenar och foga in nya kunskapsfragment bland de redan befintliga. Kort sagt, jag ville ägna några timmar åt att försjunka i historiens värld.

Istället känner jag mig utsatt för manipulation. Den upplevelse jag önskade mig kan jag omöjligen hitta; det är inte roligt att få politiska pekpinnar nerkörda i halsen. Jag kan inte frånhålla mig en växande aversion. Fattar de verkligen inte att museer inte kan fungera som politiska uppfostringsanstalter och att den bristande neutraliteten förtar deras trovärdighet?

Jag ger upp, lämnar byggnaden i vredesmod och börjar leta efter ett café där jag kan dämpa min besvikelse med en kopp kaffe. Jag hinner emellertid inte hitta något innan nya tankar letar sig in i mitt huvud. Jag saktar på stegen. Valde jag rätt? Vem vinner egentligen på att jag låter mig uppröras över situationen? Finns det över huvud taget någon som ser min ilska? Och vem är i grunden förloraren, när jag ger mig av utan att ha tittat färdigt? Jag må tycka att det är fullständigt åt skogen att museerna väljer moraliserande perspektiv före kunskapsförmedling, jag må bli provocerad över formuleringar som leder besökaren att tro att svensk kulturhistoria saknar djupare förankring och jag må vara fly förbannad över politikernas klåfingrighet, men om det får mig att vända kulturarvet ryggen är förlusten inte deras, utan min.

Jag går tillbaka. Jag besöker de utställningar jag inte hunnit med, återvänder till de montrar jag hastade förbi i avsmak och tar mig tid att upptäcka föremål jag missat. Det som vinklats och tillrättalagts väljer jag att bortse ifrån. Istället riktar jag uppmärksamheten mot det oförvanskade. Den här upplevelsen ska ingen få förstöra för mig. Även om museerna sviker sitt kunskapsideal, kan jag som individ välja att behålla det. Jag tänker inte låta motviljan mot propaganda hindra mig från att ta del av mitt kulturarv.

Malin Kim är född 1975 och arbetar som läkare. Hon är bosatt på den västgötska landsbygden, där hon odlar både blommor och ett intresse för kulturhistoria. Sedan 2017 driver hon bloggen Kulturminnet, vars syfte är att väcka intresse för det svenska kulturarvet och skapa förståelse för de värderingar som format vårt samhälle.