RICHARD SÖRMAN: Sommaren tar oss tillbaka till våra första minnen

IDÉ OCH KULTUR Sommarens dofter, smaker och ljud för oss tillbaka till några av våra första minnen. En doft av tjära, hav eller skog kan räcka för att återigen förnimma det omhändertagna barnets känsla av trygghet och tillräcklighet. På något sätt finns ofta föräldrar eller far- eller morföräldrar med i bilden. Antagligen är det deras omsorg, deras kärlek som minnet förmedlar. Som vuxna kan vi gå tillbaka till våra minnen och hitta kraft i upplevelsen av trygghet och stabilitet. Kanske är det ofta det vi försöker göra på sommaren.

På sommaren försöker vi vila. Vi försöker komma bort från det vardagliga, från arbete och rutiner. Vi kopplar av och hämtar nya krafter. Vi gör det genom att resa bort, genom att komma ut i naturen, genom att sola och bada, läsa och sova, äta gott och dricka starkt. Men vi gör det också, tror jag, genom att knyta an till våra tidiga minnen.

Jag tror många bär på minnen från barndomen som härrör från stunder av upplevd tillräcklighet och trygghet. Barn behöver trygghet, eller stunder av trygghet i alla fall. Jag tror dessutom att barn är genetiskt programmerade att uppskatta trygghet. Barn ska nämligen vara barn medan vuxna ska vara vuxna. Barn ska kunna vila i föräldrarnas omsorg. De ska inte behöva ta ansvar eller leva med ängslan och oro. Frustration måste naturligtvis kunna hanteras: Man kan inte alltid få allt. Och trygghet måste kombineras med utmaningar och erövringar. Men det är också viktigt med stunder av lugn, vila och tillräcklighet. Dessa stunder är viktiga när man är liten, men de kanske också är viktiga senare i livet eftersom man då kan gå tillbaka till dem och återigen hitta kraft och stabilitet.

Ljusa minnen från barndomen är ofta förknippade med våra föräldrar, eller kanske med far- och morföräldrar eller någon annan äldre släkting. En doft kan räcka för att känslan av välbehag ska komma tillbaka, eller kanske en smak eller en speciell miljö eller något man gjorde. Många känner nog igen sig om jag säger att det kan vara doften av nybryggt kaffe i ett svenskt bondkök, doften av tjära, av hö, av djur eller kanske av hav och tång. Det kan vara smaken av apelsinsaft och kanelbullar. Eller kanske ljudet av åska och regn en ledig sommardag när man ligger och läser i sommarstugan. Plötsligt förflyttas man genom tiden. Man är tillbaka till något man kan vila i. Man erfar ett lugn, en trygghet. Allt är som det ska. Allt är bra.

Själv älskar jag aspar. Höga aspar som reser sina stammar tio meter upp i luften och sedan breder ut sina lövverk över stigar och skogsvägar. Stabila och trygga (även om de egentligen är ganska porösa och inte duger till byggnadsvirke) som pelare i ett grekiskt tempel lämnar de plats åt oss nere på marken och lyfter upp sin grönska som ett skyddande tak. Ofta susar de också. Det beror på att deras löv har en sådan utformning att de börjar darra vid minsta vindpust. Är man poetiskt lagd kan man höra en bitterljuv melankoli i asparnas sus. Den som vill kan försöka uttyda vad asparna berättar. ”Som när asplöv till avsked om höstarna sjunga” skrev Dan Andersson i en av sina dikter.

Varför älskar jag aspar? Antagligen för att min pappas barndomshem där jag själv tillbringade många somrar som barn omges av grönskande och sjungande aspar. De finns överallt i Sverige. De står längs stigar och vägar. När jag ser dem blir han närvarande igen. Min tystlåtna men lugna och trygga pappa. Jag får en känsla av ordning. Allt är tryggt. Allt är stadigt. Och allt verkar blandas ihop: naturens skönhet, föräldrarnas omsorg. Jag vet inte riktigt hur det fungerar. Men det känns bra.

Ett av mina tidigaste minnen är att jag vaknar en sommarmorgon i min spjälsäng i den lilla sommarstuga min pappa hade byggt bredvid sitt barndomshem. Det är tidigt men eftersom det är sommar är det ljust. Solen skiner. Jag ser eller anar asparnas närvaro utanför fönstret. De står mot en bergsvägg som finns utanför stugan. De andra i familjen sover. Varför minns man sådana ögonblick? Inget hände. Jag vaknade medan de andra sov. Var det känslan av trygghet? Eller känslan av ensamhet i uppvaknandet? Och varför just träden utanför fönstret? Jag vet inte. Det bara finns där.

När jag blev äldre och var ensam med min pappa i hans sommarstuga blev jag mer uppmärksam på asparnas sus. Min pappa var som sagt en ganska tystlåten person. Han läste böcker, men han lyssnade aldrig på radio, aldrig på musik. I alla fall inte när jag var med. I tystnaden kunde naturens ljud ta plats. Nu är han borta och jag har på senare år försonats med hans ibland frustrerande tystnad. Jag har förstått att han levde i en relation av andlig ”närvaro” till världen. Jag har också förstått att han påverkade mig att söka samma närvaro. På kvällarna satt han ute på gräsmattan på sin träbänk som han hade snickrat ihop själv och tittade på solnedgången. Tyst och fridfullt.

Nu är han borta. Och jag är vuxen och kan inte förvänta mig att någon annan ska omsluta mig och skydda mig som ett barn. Men asparna finns kvar. De står överallt i Sverige. Stabila och trygga. Resliga och vackra. När jag ser dem hittar jag tillbaka till en känsla av lugn och trygghet. Allt är som det ska. Dessutom sjunger de något som ingen begriper, som för sig själva. Lyssnar man uppmärksamt kan man vaggas in i deras trygga lugn.

Fotografier av artikelförfattaren. 

Richard Sörman